Jag har tyckt om att skriva ända sedan jag var ett litet barn. Jag minns min första skrivbok där jag plitade bokstäver på rad efter rad utan att ännu kunna bilda några ord med dem. Själva pennföringen fascinerade mig, att forma former som blev bokstäver, som så småningom blev ord som innehöll mening.

En annan sak med barnet som var jag, är att hon var en fasligt lillgammal typ. Hon använde ord som de andra barnen aldrig hört, tyckte sig kunna mer, veta mer, förstå bättre och vara mer mogen. I alla fall inuti. Jag försökte så klart anpassa mig så gott det gick till min omgivning, men med mer eller mindre stor framgång.

Jag har i stort sett alltid känt mig främmande i min egen ålder. När jag tänker på det tror jag att det är först nu, när jag är över trettio som jag känner mig just så gammal som jag är. Ja, kanske faktiskt något yngre än de 34 år jag bär i kroppen. Kanske. 

Det där med att vara lillgammal och att skriva mycket som väldigt ung, det kan få vissa konsekvenser. Nämligen att det som skrivs låter fasligt lillgammalt. Idag städade jag bland gamla papper i arbetsrummet och ramlade då bland annat på en mapp full med mina skoluppsatser. Jag har läst och rodnat och varit på vippen att sy mig en egen skämskudde på symaskinen intill. Hur står mellan- och högstadielärare ut!? frågar jag mig. Hur håller de masken? Hur gör de för att inte skratta ihjäl sig?

Jag vill drista mig till att dela med mig av ett av mina tidiga alster. Det är inte daterat, men jag tror att jag var 14 eller 15 år när jag skrev ”Ung drömmare”. Som en bakgrund skulle jag bara vilja förtydliga att jag under mina tidiga tonår nästintill överkonsumerade litteratur i denna genre.

Bara så ni vet...

Jag rodnade så öronen brann när jag läste mitt gripande alster. Jag rodnade igen när jag skrev rent det på datorn och jag rodnar nu vid bara tanken på att ni ska läsa det. Men, here we go.

Ung drömmare

-Katarina Sjöström, vakna! Magister Perssons mäktiga stämma ljöd ut över klassrummet. Kan fröken Sjöström möjligen göra sig det stora besväret att svara på hur den kemiska formeln för koldioxid lyder?

   Katarina greps nästan av panik, hon hade ju inte hört ett ord av vad han hade sagt på hela lektionen.

-Eeee, H2O.

-Tack Katarina. Ja nu hör ni att enligt Katarina är koldioxid ett annat namn på vatten.

   Hon kände hur det hettade i anskiktet när klassen skrattade åt henne. Det hände allt oftare att hon drömde sig bort på lektionerna.

-Kattis, det här går inte längre. Du kan inte sitta och drömma om Henrik varenda lektion!

   Det var Katarinas bästa vän Helena som vände sig om och viskade.

-Du hänger ju inte med alls. Innan du vet ordet av kanske du har sänkt dina betyg.

-Ja jag vet, men jag kan faktiskt inte hjälpa det. Jag kan bara inte låta bli att tänka på honom.

-Ja ack den kärleken, den kärleken! Viskade Helena retsamt medan hon vände sig om.

   Ja den kärleken, den olyckliga kärleken tänkte Katarina. Åh den underbara, ljuvliga Henrik som var så snäll och fin. Henrik som var tillsammans med Sara. Det var han som var orsaken till den olyckliga kärleken, eller var det Sara som var orsaken? Skulle Henrik ha gillat Katarina om det inte hade varit för Sara? Tanken slog henne plötsligt, men hon slog hastigt bort den. För vem skulle kunna gilla henne? Hon var ju så… vanlig! Hon, med sina vanliga gråblå ögon och sitt vanliga bruna hår som var alldeles rakt. Inte en lock så långt ögat nådde.

   Fin figur hade hon inte heller, nästan inga höfter och nästan inga bröst. Nej, vem skulle kunna gilla henne? Sara däremot, hon var både vacker och spännande. Åtminstone tyckte killarna det. Sara hade långt, mörkt hår fullt av vågor och lockar. Hon hade vackra bruna ögon och en nästan perfekt kropp och så var hon spännande. Det var nog ingen som kommit riktigt nära Sara. Det hade inte ens Henrik, trots att han försökte så mycket.

   Katarina undrade om Sara verkligen inte ville att någon skulle komma nära henne eller om det bara var så att ingen hittat den rätta vägen än.

   Egentligen var det synd om Sara. Hon mådde nog inte så bra men det visade hon inte, istället tog hon på sig en tuff och hård mask för att skrämma bort alla inkräktare som försökte komma nära henne.

   Efter vad Katarina hade hört så hade Saras mamma inget jobb och hennes pappa hade visst svårt att stanna på de arbetsplaster han hade haft eftersom han drack ganska mycket. Detta gjorde att familjen fick flytta runt ganska mycket och Sara hann aldrig få några riktiga vänner innan de flyttade till nästa plats.

   Men Henrik hade hon i alla fall fått, tänkte Katarina dystert. Ibland när hon tänkte på det kändes livet helt meningslöst och tomt. Så länge hon kunde minnas så, när hon hade varit kär, så hade det varit olycklig kärlek. Det började redan i fjärde klass med Erik, sedan var det Joakim i sjätte, Anders i åttonde och nu var det Henrik.

   Hon vaknade ur sitt dagdrömmeri av att det ringde ut. Äntligen var skoldagen slut. Hon gick till skåpet och började lägga in böckerna.

-Du väntar väl på mig Kattis? frågade Helena. Har du lust att hänga med till kiosken?

-Nej, jag tror inte det. Jag måste hem och arbeta på svenskauppsatsen. Jag har nästan inte hunnit med något alls och den ska vara inne imorgon.

-Ja, ja, men vi ses imorgon. Hej då! Helena vinkade och gick bort mot sitt skåp.

   På bussen hem börjar Katarina fundera igen. Det hade kanske varit bäst om hon aldrig hade träffat Henrik. Då hade hon inte varit så olycklig. Visst hade det varit bra i början, innan han hade blivit tillsammans med Sara. Då hade hon ju varit så där underbart kär, men nu var det ingen skön känsla längre.

   Varför blev hennes känslor aldrig besvarade? Var det något fel på henne? Skulle hon aldrig få någon kille? De frågorna ställde hon sig ofta.

   Men även Katarina skulle en dag träffa honom – den rätte! Fast det nu kändes så hopplöst så skulle hon gifta sig och skaffa barn. Men när man är ung gör man allt för att ta vara på åren och man har så bråttom. Man tycker att livet snart är slut, fast man bara är 15 år.

Herregud. Kärlek, passion, socialt utanförskap, utsatthet, dödslängtan, framtidstro… Den innehåller allt. Släng in några vampyrer och en och annan varulv också så är Twilightsagan fullbordad.