Linas liv i limbo

Alla inlägg under september 2012

Av Lina - 18 september 2012 21:47

Tvåa, tvåa och tvåa. Etta, nolla och en nolla. Det är mina ungar det.


Idag kontrollerades de båda på BVC och Alvin hoppade jämfota, pusslade ord, pekade på bilder och sträckte på kroppen som ett proffs. Vågen stannade på 22,2 kilo och måttbandet på 118 centimeter. Han har hela sitt lilla liv kretsat runt medelkurvan på både vikt och längd och tycks fortsätta med det. Det var sista kontrollen innan skolhälsovården tar över nästa år och det kändes nästan lite vemodigt. Min stora lilla kille…


Vad som inte var sorgligt däremot var ettan, nollan och nollan som Signe presterade på vågen. Hon väger tvåsiffrigt nu mitt lilla troll. Äntligen. Två år gammal väger hon tio kilo jämnt och är strax över 84 centimeter lång. Inte mycket mer blev sagt om den saken. Nej, sköterskan konstaterade att hon är en fin liten unge som följer sina kurvor. Hon är mer lång än tjock, men så är det ju med en del ungar.


Jag bad henne skriva ut kurvan och med den i ena handen och Signe i den andra ska jag bege mig till sjukhuset på fredag. Det är dags för en träff med nutritionsteamet och jag vägrar gå in i ångestskrubben. Jag vägrar gå in i rummet med vågen. Jag vägrar. I inget annat rum på jorden har jag känt en sådan press. Ingen annanstans har jag känt mig så misslyckad, så lyckad, så oviss, så förtvivlad, så förvånad. Men aldrig mer. Aldrig.


Nej, på fredag får de en färsk vikt- och längdkurva i handen och det är allt de får av mig.


Anledningen till att vi måste åka dit fortfarande är dietistkontakten. Signe får näringsdrycker som hon har istället för välling och dem måste en dietist skriva ut. Så är det, men jag ska göra vad jag kan för att slippa den kontakten så snart som möjligt. Jag filar på en lösning.


När vi ändå var inne på kontrollspåret så passade jag på att besiktiga vår ena bil. Skämsbilen. Det gick bättre än förväntat. Med bara en enda anmärkning att åtgärda åkte jag hemåt och flinade lite åt att tjejen som utförde kontrollen var lika gammal som bilen. ”Den är i väldigt bra skick för att vara så gammal, ja den är ju lika gammal som jag”, sa kontrollanten.  ”Jag rullar”, sa Volvon och körde vidare.

Hej

Av Lina - 14 september 2012 20:36

Det är jobb-jobbeli-jobb-jobb som gäller och inte mycket till blogg alls nu för tiden. Jag har just kommit hem från två dagar i Stockholm och sitter i skrivande stund trött, mätt och nöjd djuuupt nersjunken i soffan. Både jag och Signe har mjukiskläder på oss och hon sitter och matar både mig och sig själv med dillchips. Värre kan man ha det.


I helgen väntar svampskogen på oss, några vänner kommer hit och så ska Alvin på simskola.


På tal om det förresten… För några dagar sedan kom han hem från dagis med en väska som han sytt av filttyg och garn. Jag berömde honom för hans slöjdande varpå han sa ”Ja, jag kan sy, så nu behöver jag inte gå i syskola!” Det var ju bra. Då kan jag avboka den platsen. 

Av Lina - 8 september 2012 23:07

Jag är så rik. Så otroligt rik. Inte på ett von Anka-sätt, eller Anna Anka- heller för den delen, men på ett mer själsligt plan. Jag har två fina barn, en man, ja en egen liten familj, en stor familj, engagerade föräldrar, fina syskon, vänner, arbetskamrater, trevliga grannar, ett jobb jag gillar, ett hus jag trivs i. (Och en blogg också, med läsare som gillar mig för det mesta.) Jag har mer än jag förtjänar, det är enkelt att konstatera.


Ändå känner jag mig fattig just nu. Det slog mig när jag satt ensam en stund tidigare idag. Jag är så otroligt fattig på tystnad. Svulten på ensamhet. Hungrig på lugn och ro.


Jag har alltid någon annan människa bredvid mig, framför mig, bakom mig, mittemot mig, i famnen, i handen, i knät. Jag har ljudet av röster, sånger, TV-program, radioprogram, gråt, gnäll, skrik eller skratt i öronen all min vakna tid. Jag svarar på mail och sms och chattmeddelanden och instagrammeddelanden och facebookmeddelanden och direkt tilltal från morgon till kväll. Inte konstigt att jag är trött ibland.


Men att känna sig fattig mitt i allt detta överflöd, det känns lite förmätet. Hur fattig känner sig inte den som har dagarna sprängfulla av tystnad, ensamhet och lugn och ro? Jo, visst känns det lite bakvänt, men så är det i alla fall.


Just i skrivande stund har jag ingen lösning på problemet. Jag vet inte riktigt hur jag ska få till de där stunderna av mental vila, men får väl trösta mig med att jag i alla fall kommit en bit på väg genom att komma till insikt. Eller nått… Det kluriga är bara att samtidigt som jag saknar ensamhet så längtar jag efter mer tęte-ā-tęte-tid med min man och fler stunder tillsammans med en vän och… Ja, det är svårt att få till den där beryktade balansen helt enkelt. Mycket vill ha både mer och mindre på en enda gång.

Av Lina - 8 september 2012 15:51

Alvin och Fredric har åkt iväg på kalas och jag är hemma med Signe. Hon har fortfarande en vattenfylld blåsa kvar på foten och vi vill så klart inte smitta ner festen med pesten. Så vi tjejer fick inte följa med. 


Just nu sover lilla pricken och jag blir som vanligt helt yr av alla möjligheter. Ensam. Med tid. Jag vill städa hela huset, baka något gott, bara sitta och stirra framför mig, titta på en film, läsa en bok, se något på TV, sova en stund, tvätta fönstren, lyssna på ett radioprogram, laga mat till matlådor, ringa en kompis, röja i trädgården, vika tvätt, skriva en massa, sortera ut kläder, rensa bland leksakerna, beställa foton för framkallning…


Hittills har jag sovit en stund med Signe och så har jag lyssnat på en radiointervju med Underbara Clara samtidigt som jag skrev det här. Om det blir så mycket mer än det gjort vet jag inte. Signe brukar inte sova middag särskilt länge och när hon väl är vaken brukar all tid gå åt till att i alla fall inte förvärra läget. Ni vet, i alla fall inte få det ännu stökigare, ännu smutsigare, ännu hungrigare. Men något mer ska jag få gjort idag. Baka kanske. Eller stirra framför mig. Jag får se.

Av Lina - 7 september 2012 23:01

I måndags somnade jag ensam i soffan. I tisdags somnade jag ensam i en hotellsäng. I onsdags somnade jag med Signe i hennes säng. Igår somnade jag med Alvin i hans säng.


Vad tror ni om att jag somnar i min egen säng tillsammans med min man ikväll? Låter det som en plan?


För dig som eventuellt har svårt att sova, eller vill somna med ett leende på läpparna, finns den här solskenshistorien att läsa. Ännu ett barn som lärt sig äta med hjälp av sjukhuset i Graz. Daniel sägs ha varit en av deras allra mest svårbehandlade patienter, men det gick vägen. 

Av Lina - 3 september 2012 21:52

Dagen har väl i stort sett gått i samma ton som gårdagen, men kanske, kanske kändes det något bättre ikväll. Vi hoppas på det...

Av Lina - 2 september 2012 20:59

Riktiga bloggare fotar ju maten. 


 

Av Lina - 2 september 2012 20:17

Blä. Den här dagen kunde jag minsannemig ha varit utan. Så mycket gnäll och gnat och grinande har jag sällan hört på en enda dag.


Signes hela kropp har fullkomligt exploderat av koppor och hon är febrig och snorig och dan. Det kliar och hettar över hela kroppen och vi får inte ge medicin. Mat har inte heller varit en enkel fråga eftersom hon inte verkar vilja ha något salt i munnen. Kanske har hon koppor även där. Till lunch och middag blev det därför en Signe-special; fyllningen från ett tjugotal Ballerinakex. Hon har suttit där i sin matstol, gnuggat ryggen mot stolsryggen för att komma åt det värsta kliet, och snyftande slickat nougatkräm med omsorg.


Jag tycker så synd om henne som inte kommer undan klådan. Hon har badat sex gånger idag för att få lite lindring och förströelse. I diskhon i köket, i balja i duschen och i diskhon i tvättstugan. Hon har lämnat sjöar av vatten efter sig i varje rum och använt nog med handdukar för att fylla en hel tvättmaskin.


Efter varje bad har vi pudrat henne med potatismjöl från topp till tå, satt på blöja och skakat i extra mjöl i den för att ge lindring för fram- och bakstjärt. Stackars Signe och stackars oss.


Ja, alltså, jag är ledsen men mitt liv har inte alltid ett rosa skimmer över sig. Annars så läste jag att det är de bloggarna som går bäst nu. ”Feel good-bloggarna”. Som den här tjejen, som har en alldeles fantastisk blogg och är jätteduktig och framåt och driven och allt, men som aldrig har en riktigt dålig dag. Även om hon vaknar upp krokig som ett S av ryggskott så räcker alltid kärleken till livet, familjen, dyra saker och ost till för att ge guldkant på även den dagen. Eller den här tjejen som kan renovera smakfullt och effektivt som få och aldrig har för lite energi för att ta tag i ännu ett projekt. Maken är alltid lika sugen som hon på att riva en vägg till och barnen hänger med av bara farten.


Så har alltså inte jag det. Det här blir väl en ”feel bad-blogg” då. Om du inte var sur och vresig innan så blir du det garanterat när du gått in här. För hemma hos oss sitter en mamma med ballerinakexfyllningskladdiga byxor och potatismjöligt linne i en kexsmulig soffa och önskar att barnen ska gå och lägga sig och maken försjunka i Facebookspel och Discoveryserier så att hon får gå undan och se en film all ensamhet. En film som ingen annan i huset vill se eftersom den varken är på svenska eller engelska och inte innehåller superhjältar eller biljakter.


Tyvärr verkar det dröja eftersom slurken med Ipren som jag till slut fick i Signe verkar ha gjort susen och hon just nu rusar runt som ett jehu på nedervåningen, slänger ut pusselbitar över golvet, står på huvudet och är allmänt uppeldad och glad.


I’m sorry baby, men det är too late. Den här mamman har inget mer att ge. 

Skapa flashcards