Nä nu har jag blivit tant på riktigt! Och då menar jag inte för att jag då och då kommer på mig själv med att säga ”åh hej” när jag reser mig från soffan. Inte det, utan att jag stör mig på ungdomarnas stil och fason.

Det började smyga sig på mig redan för ett par år sedan när jag tyckte det var konstigt att ungdomarna på gymnasieskolan bredvid jobbet började varje skoldag med gymnastik. De hade alltså gympa på schemat varje morgon. Ja, varför skulle de annars ha mjukisbyxor med mudd och tubsockar på sig på bussen? Döm om min förvåning när en kollega med barn i den åldern berättade att det var högsta mode bland gymnasieungdomar. De gick alltså klädda så hela dagarna!

Den senaste tiden har jag som vanligt lyssnat på P1 (vilket INTE är ett ålderstecken förresten, utan endast ett tecken på god smak) och då hört om två exempel på unga människors fullkomliga dekadens.

Exempel nummer ett är den unga kvinna som studerat med bidrag från CSN. När hon mitt under terminen bestämde sig för att sluta studera så ringde hon till nämnden och meddelade detta, och det var ju bra och rätt och riktig på alla sätt. Tyvärr skedde något slags missförstånd eller någon fördröjning av något slag som gjorde att hon felaktigt fick ytterligare några utbetalningar med studiestöd.

”Hurra så bra. Lite goa pengar på mitt konto,” tänkte ungdomen och köpte sig något snyggt. (Så sa de inte på radio, men jag föreställer mig att det gick till ungefär så.)

När misstaget upptäcktes hos CSN så ombads hon betala tillbaka pengarna. Buhu!

Nu stod hon och blev intervjuad av en reporter i radio och berättade om det orimliga att hon skulle tvingas sätta sig i skuld hos vänner och familj för att betala tillbaka pengar som rimligen borde vara hennes. Hon hade ju ringt och sagt att hon inte skulle ha några pengar. Om CSN ändå valt att ge henne pengar så var det väl ett misstag som fick stå för dem. De borde ha informerat och agerat bättre helt enkelt. Hon själv var bara ett offer.

Exempel nummer två hörde jag idag när ämnet sms-lån kom upp i radio. En ung man beskrev hur han tyckt att det var en bra idé att ta ett eller två snabba små lån för att kunna spela lite mer nätpoker. Tretusen förlorade kronor och en betalningsanmärkning senare tyckte han inte att det var en lika bra idé.

”Jag spelade poker och jag är en väldigt optimistisk människa, så jag tog ett sms-lån”, säger han i intervjun. Han har nu insett att det var lite tokigt tänkt, men tycker samtidigt att det är alldeles för enkelt att ta lån av det slaget. Det är därmed inte fullt ut hans eget fel att han är i skuld, utan företagens som gör alla de där pengarna så tillgängliga och samhällets som inte hindrar företagen från att göra de potentiella pokerpengarna tillgängliga och därmed inte heller hindrar honom från att låna dem till ofördelaktiga villkor.

”Jag är en väldigt optimistisk människa” säger ungdomen.  ”Jag är en idiot”, hör tanten.

Jaha ni… Skuldsatta, slösaktiga, oansvariga och klädda i mysbyxor. Så hasar vår framtid runt i sina tubsockar och bedyrar sin egen oskuld och alla andras skuld och ansvar. Och på TV visar de bortskämda ungar som för första gången tvingas diska och tycker att de borde få femtiotusen i månaden för det.

Nä säger jag, det var sannerligen bättre förr. Ju förr desto bättre, som min man brukar säga, och på tal om bättre förr så har jag till och med bildbevis på att det verkligen förhåller sig så….