Det händer sig att man går ut i skogen efter jobbet en eftermiddag när solen skiner. Med sig har man en make och två barn, ett av modell större och ett mindre. Man går där på stigar, över stockar, under grenar, mellan snår och tänker att man har det riktigt, riktigt bra. Att livet knappast blir bättre än så här. Man är lycklig att benen bär, att man har syn att se de guldgula kantarellerna, hörsel att höra hackspettens hackande och ork att klättra i slänten. Barnen pratar och pekar och hjärtat bli varmt när man får förklara skillnaden mellan trattkantarell och vanlig kantarell för det äldsta barnet och han sedan hittar guldgula hattar bäst av alla med sin pigga blick.

Det lilla barnet sitter stadigt i bärstol på ens svettiga rygg och när tålamodet tryter släpps hon ner på marken för att bekanta sig med ljung och tallkotte, pinne och sten. När även tålamodet för det är slut vankas det fruktstund och ändan parkeras på en mossbelagd sten. Man känner snart fukten leta sig in genom byxans tyg men tänker att det kvittar när man har världens finaste ungar, en make att plocka kantareller med, en kropp som fungerar och en helt ledig helg framför sig.

Då händer det sig plötsligt att det stora barnet blir lite ilsket för att hans äpple inte går att hitta. Det kommer en gnällig ton i luften och man letar och letar i ryggsäckens innandöme tills all frukt är funnen, sonen tycks nöjd och man tror sig kunna luta sig mot en furas stam och bara inandas skog och kärlek till familjen.

Men då kommer det lilla barnet på att hon också vill ha äpple och inte alls är intresserad av den banan hon just satt tänderna i. Hackspetten flyger förfärad bort vid ljudet av ett illtjut och man sätter raskt tänderna i utflyktens enda äpple för att med hjälp av dem bryta loss en smakbit till det barn som illtjuter.

Det blir åter tyst i skogen, så när som på äppelsmaskande och mammanynnande. Det stora barnet har fått sitt äpple tillbaka, utan knot över att lillasyster stulit en bit av det, och ska just sätta sig i mossan även han när det händer sig att äpplet rullar iväg. Ner för slänten far det och reaktionen från den som längtat efter fruktens sötma är omedelbar. Hela omgivningen försuras, en känslostorm blåser upp som snabbt får det lyckoskimmer som så nyss låg över utflykten att vika hädan.

Man känner så smått en irritation byggas upp inombords över det gnällande och gnatande som yr i luften och när dessutom det lilla barnet börjar stämma in i klagosången börjar hela utfärden kännas som ett misstag. Man samlar allt tålamod man har och talar med lugn röst till det fruktlösa barnet och övertalar honom att ta sig ner för slänten för att hämta äpplet. Man ser hans blanka lilla kalufs försvinna ner bakom en stubbe och hinner bara tänka att ”nu blir det nog bra” innan nästa illvrål krossar idyllen.

Sonen har kommit ner till äpplet och funnit det smutsigt, förorenat av skogen självt. Ilskan över äpplets tillstånd blir honom övermäktigt och han svingar sin arm och låter frukten vina ut i ett kärr där det sakta sjunker ner mot botten. Man känner plötsligt att de fuktiga byxorna skaver, att svetten på ryggen klibbar och att det kryper alldeles för många småkryp över armarna för att den här utflykten ska kunna räknas som en bra idé. Det kan väl knappast finnas något sämre sätt att spendera en eftermiddag efter jobbet än att gå ut i skogen med man och två barn när solen skiner.

Och det är gråt och förtvivlan i luften. Granarna hukar och kråkorna flyr. Man själv tänker att det måste vara Dolda kameran, att det snart kommer att stå klart att allt bara är ett skämt, för så ledsen kan väl ingen bli över ett äpple. Man försöker förtvivlat stänga av sina öron vars hörselförmåga nu plötsligt känns i det närmaste överdriven. De hör till och med hur tårar stora som grankottar trillar ner för barnakinder och plaskar ner över lingon- och blåbärsris.

Man slår dövörat till så gott det går, upptäcker en hel högstadieklass med trattkantareller, plockar, rensar och förklarar gång på gång att det inte finns fler äpplen i väskan. Man hör maken prata om sin oförmåga att trolla fram frukt, med en röst som svämmar över av irritation och tänker att det väl inte på denna jord finns så omöjliga ungar som just våra.

Det lilla barnet, som så gärna vill göra allt det som det stora gör, gnäller och grinar hon med utan att egentligen veta varför. Man känner till slut att hela situationen är helt absurd, längtar hem och kan tänka sig avstå från svamp hela hösten om man bara kan slippa från den här farsen.

- Nu går vi hem så kan du äta hur många äpplen du vill, säger man med sylvass röst.

- Hundra, säger barnet med mungiporna nere vid strumpskaften.

- Vaddå?

- Jag ska äta hundra äpplen.

Man ser barnaarmar hårt korsade över ett barnabröst, skakar på sitt huvud, tänker att det är något allvarligt fel på någon som kan bli så ohejdat sur över ingenting och säger,

- Gör du det. Ät du hundra äpplen. Det blir nog bra.

Då hör man plötsligt hur maken flikar in,

- Om du gör det, om du äter hundra äpplen, då ska du banne mig få ett X-box 360 av mig. Då åker jag ner och köper det på direkten.

Man står alltså där i skogen och hör hur pappan till ens avkomma plötsligt glömmer bort att ironi och barn är en direkt olämplig kombination. Innan man hunnit göra eller tänka något annat så torkar tårarna och klagosång byts mot glädjefnatt när hela naturen skanderar,

- X-box!  X-box!  X-box! tillsammans med sonen som nu  åter skuttar fram över stock och sten.

Man hör på galenskapen, lyfter upp det lilla barnet i famnen, trampar fram på stigen och undrar stilla hur det ska gå när det inte blir några hundra äpplen och inget TV-spel.

Oron visar sig snart vara ogrundad för väl ute ur skogen igen är barnahuvudet tomt på både frukt- och X-boxtankar och man traskar på hemåt. Kassarna är fulla med skogens guld. Det lilla barnet sjunger ”Möda-nigel atta dej,atta dej. Annas ta dej.” Ens eget huvud fylls åter av skratt och värme och tankar om de egna barnens förträfflighet.

Så blir man varse att livet med småbarn är en känslomässig bergochdalbana i paritet med puberteten och att en utflykt till skogen, efter jobbet en eftermiddag när solen skiner, kan vara veckans bästa och sämsta beslut på en och samma gång.