Vi var på Ikea idag och kom som alltid hem med mer än vi tänkt, men det är inget jag ojar över längre. Det ligger med i beräkningen när man åker till det varuhuset.

Nya dricksglas var i alla fall planerade inköp och det hittade vi. Jag skrudade hyllplanen i mina köksskåp med blommigt hyllpapper häromdagen och det blev superfint. Enda kruxet var att alla glas plötsligt såg så dassiga ut. Ni vet den där mjölkiga vita beläggningen som de drabbas av efter ett antal omgångar i diskmaskinen, hur gör man för att bli kvitt den? Några husmorstips på det? Jag löste det hela genom att köpa nytt. Mycket effektivt.

Ja, det var inte mina glas jag skulle skriva om utan feta barn. Inne på Ikea såg jag nämligen den största tvååring jag någonsin sett.  Jag tror i alla fall att hon var i den åldern, i Signes ålder. Hon var lik Signe i rörelse och språk men var mer än dubbelt så stor. Jag skulle tippa att hon vägde över tjugo kilo. Lika mycket som Alvin, fem år. Hon gick inte fram i gången, skuttade inte som barn brukar utan hon vaggade. Lufsade mjukt från sida till sida och strax bakom lufsade hennes mamma som hade ungefär samma proportioner som sin dotter.  

Jag ska inte brodera ut så mycket kring det. Jag kan bara konstatera att det är sorgligt. En tvååring som är för stor för att kunna röra sig ordentligt. Det är så ledsamt att man kan grina åt det. Det jag däremot vill älta lite är frågan hur det är möjligt. Hur gör man? Hur får man en unge så tjock? Självklart kan små bebisar som bara ägnar livet åt att vara stilla och äta bli komiskt feta. Valk på valk och tunga kinder som hänger så djupt att de nästan blir ett med axlarna. Det är inget konstigt. Men när barnen blir större och börjar röra mer på sig, upptäcka världen, klättra, krypa, springa, gå, hoppa och leva, då brukar den där fettkostymen smälta bort. Min uppfattning är dessutom att friska, ätande små barn själva börjar reglera hur mycket mat de får i sig. Att de slutar äta när de fått i sig det de behöver och går och leker istället. (Ett beteende som ju är sorgligt att så många av oss tappar bort med åren.)

Hur går det då till att få i sin tvååring så mycket kalorier att hen till slut lider av fetma? Matar man med smör och grädde till frukost, bacon och ål till middag, socker och vetemjöl till kvällsmat? Binder man fast barnet i en TV-fåtölj varje eftermiddag och ställer fram en låda smågodis och en redig påse chips?

Nu menar jag verkligen inte att ironisera och raljera. Jag undrar på riktigt. Vi matar Signe med alla kalorier vi kan hitta men hon går inte upp mer än skapligt i vikt för det. Så igen: Hur är det möjligt för en tillsynes frisk tvååring att väga över tjugo kilo? Jag fattar inte det.

Jag gillar inte att städa. Verkligen inte. Det är tråkigt och jag hade mycket hellre gjort något annat med min tid. Ändå måste det göras och lika mycket som jag ogillar att städa gillar jag att ha det städat omkring mig. En omöjlig ekvation, jag vet. (Ja, om man inte anställer en husa eller butler då.)

Min vän Lotta beskrev just det tillståndet på ett klockrent sätt när hon pratade om hennes och hennes sambos städvanor. ”Vi är lata pedanter”, sa hon och så pratade vi ett varv till om det omöjliga i att få något vettigt gjort, att hela tiden bli avbruten och att aldrig lyckas få till de där rutinerna och ordningen som man drömmer om. Att alltid känna sig otillräcklig.

När jag städar kryddar jag dessutom hela proceduren med ett stort mått av självförakt. Det gör ju inte det hela roligare. Jag går där och plockar och torkar och suckar och stånkar och fattar inte hur jag lyckas. Hur jag misslyckas. Hur kan det ligga en stor hög med kläder bredvid sängen igen när jag lovat mig själv att inte lägga några kläder där? Eller på golvet i klädkammaren, eller på något annat golv heller för den delen. Varför är utrymmet bredvid värmepumpen i tvättstugan fullt med väskor, målarkläder och stövlar när jag städade rent där för bara några veckor sedan och vi verkligen inte målat något eller använt stövlar sedan dess? Var är kontrollen till TV:n på ovanvåningen? Är det bara mina ungar som lyckas trolla bort kontroller, DVD-skivor och nycklar så effektivt? Ja det är det säkert och det är bara min man som använder tre rum i huset som dressingroom så att det ligger jeans, skjortor och pikétröjor på stolar, skrivbord och bänkar.

Så där håller jag på. Jag stör mig på mig själv och på alla andra som bor i huset och stökar och sölar ner och så målar jag upp bilder av hur alla andra lyckas med ordning och reda, rutiner och rengöring.

Ibland funderar jag på när jag kommer att bli vuxen egentligen. För vuxna människor kan väl det där med att städa och hålla ordning. De diskar upp direkt efter middagen och byter tandborstar för hela familjen i förutbestämda intervaller. De stryker sin tvätt och kalkar av kaffebryggaren, duschar sina växter dammfria och veckostädar med samma självklarhet som de veckohandlar. Inga vuxna, friska människor har väl klädhögar på golven, stövlar i skumma utrymmen eller pikétröjor på skrivbord? Tonårsfasoner är vad det är!

Egentligen ser jag mig inte som en särskilt slarvig människa. På jobbet har jag full koll. Jag vet vad som ska göras, när det ska göras, vem som ska göra det. Jag tror till och med att jag uppfattas som ganska så ordningsam i det sammanhanget och i många andra. Men hemma… Suck.

Jag fattar väl att det finns fler än jag som har det långt ifrån fläckfritt omkring sig och jag skrattar befriande när en vän lägger ut en bild på Facebook med sina ”städabakomsoffanfynd”; en slickepott, ett lock till en kryddburk, en flaska Alvedon och sist men inte minst, bokstaven O. Men när jag går här och städar kan jag ändå inte komma från känslan av att vi har det lite mer stökigt än alla andra barnfamiljer, att vi är lite slarvigare, lite latare, lite mer förvirrade.

Och vips så blev det hela en självuppfyllande profetia. Varför ska jag egentligen fortsätta städa när allt ändå kommer att raseras inom en snar framtid? Bättre då att göra något roligare. Blogga till exempel.

Här skulle man ju kunna tänka sig att jag skrev något insiktsfullt som att jag nu förstått att jag måste sluta hänge mig åt så föraktfulla tankar om min och min familjs städförmåga. Att jag istället ska tänka positivt och upplyftande om dammsugning och vädrade sängkläder. Men icke. Jag har en nästan deprimerande liten tilltro till människors förmåga att förändra sina grunddrag. Och det är väl det det är. Det är ett grunddrag i min personlighet att jag inte är ordningsam och pedantisk. Jag gillar rundat och böljande, inte rakt och strikt. Jag är närvarande i det jag gör men planerar inte särskilt mycket framåt. Sådan är jag. Det gäller bara att förhålla sig till det.

Istället för att ändra på mig själv är min bästa lösning på problemet, förutom att barnen bli större och slutar söla så fasligt, att bygga ut hall och tvättstuga på ett omfattande sätt. Hela väggar med skjutdörrsgarderober. Det önskar jag mig. En klädavdelning av sällan skådade mått där kläderna går direkt från strecket till hyllan eller galgen. Inga fjuttgarderober i sovrum en trappa upp, inga små byråer, inga klädhögar på väg upp i trappan. Varför, varför ska man ha sina tröjor i samma rum som man sover i? Det fattar inte jag. Varför ska jag bära tvätt upp och ner och in och ut och sprida ut högar av ömsom rena, ömsom smutsiga kläder i olika rum? Nej, en utbyggnad på huset är vad jag behöver. Får jag bara det så kommer graden av självförakt att minska kraftigt här hemma. Det lovar jag.