Lite med anledning av Annas inlägg om att sko sig på andra så måste jag bara få fråga en sak: Vad är det med små tjejer och skor? Och kanske framför allt: Vad är det med små tjejer och tjejiga skor?

Signe är galen i skor. Galen. Hon vill ha skor på sig mest hela tiden och skrattar aldrig så hjärtligt som när hon lyckats dra på sig ett par gummistövlar själv och kan klafsa runt i dem här inne. Men nu är det inte vilka skor som helst som kan få hennes hjärta att hoppa över ett slag. Det hon vurmar mest för är olika former av gulliga skor. Rosa gummistövlar. Gummistövlar med rosor på. Rosa ballerinaskor med vita prickar. Och så självklart favoriterna – de rosa foppatofflorna. Hon skulle gladeligen ha på sig dem dygnet runt om hon bara fick.

Jag är väl själv just ingen stor ivrare av söta skor och har inte köpt några av ovan nämnda skopar till min dotter. Men eftersom vi, likt Anna och Frida, gärna skor oss på andra har vi fått och fått låna skor, stövlar och sandaler av alla slag.

I och med Signes stora skointresse har jag kommit i kontakt med vissa existentiella frågor, frågor som rör genus, könstillhörighet och liknande. Jag tycker nämligen inte att jag eller vi på något sätt påverkat Signes skosmak. Vi har inte tjoat och hoppat över rosa foppatoffor, vi har inte heller haft ett ursäktande drag över ögonbrynen när vi erbjudit henne ett par svarta jättefina gummiskor som Alvin hade när han var liten. Ändå är budskapet från Signe glasklart: Hon tänker A-L-D-R-I-G ta på sig de där gummiskorna.

Hur ska jag ställa mig inför det? Ska jag propsa på gummiskorna? Ska jag köpa rosa skor med rosetter som jag själv tycker är fula? Vad är det som gör att hon gillar det där rosa och fluffiga så mycket? Hon har ju inga systrar att härma var har hon då fått det ifrån? Är den där prinsessgenen medfödd? Har jag inget att säga till om?

När vi flög ner till Spanien i juni satt det en liten familj snett bakom oss. Signe gick runt i flygplansgången och bekantade sig med våra grannar och kom strax fram till den lilla familjen. Hon tittade på mamman, pappan, flickan och pojken. Så plötsligt fastnade hennes blick vid något. Hennes ögon lyste upp och hon fick ett rent saligt uttryck i ansiktet. Andäktigt böjde hon sig fram och tog försiktigt på det finaste hon någonsin sett: Ett par skära foppatofflor med Disneyprinsessor på. (Helt fruktansvärt fula.) Hon fick hålla tofflorna, klappade dem, fick hjälp att trä dem på sina fötter och trampade iväg. Hon gick fram i gången med fem nummer för stora skor, stannade vi varje plats, fick kontakt med den som satt på sätet, pekade på sina fötter och sa ”Fiiiina!”

Igår skulle vi åka ut till havet. Jag tog fram ett par fina sandaler som kompisen Joel hade när han var yngre. Jag visade Signe skorna och hon brast ut i gråt. Hon sprang bort från mig och skrek ”Nej, nej!”. Jag gick bort till skolådan och tog istället fram ett par skor som vi fått låna av kompisen Ebba. Signe stod och tittade på mig på håll med tårade ögon och när hon fick se vad som kom upp ur lådan slutade gråten. Hon kom hoppande till mig, satte sig på trappan, skrattade och sträckte villigt fram fötterna så att de rosa skönheterna kunde glida på.

Jag blev lite trött, det måste jag erkänna. Och lite orolig. Hur ska det bli i framtiden? Måste även jag leva med Hello Kitty och de vedervärdiga Disneyprinsessorna? Är det så illa?

På kvällen var vi hos några vänner och fick låna ännu ett par skor. Ett par ljusblå foppatofflor med döskallar på. Signe älskade dem och jag pustade ut lite. Kanske finns det hopp ändå.