Linas liv i limbo

Alla inlägg den 16 juli 2012

Av Lina - 16 juli 2012 16:15

Signe har en favoriträtt. (Hurra!)


Hon har några få favoriter som brukar vara någorlunda säkra kort. Kokt potatis. Pasta. Ris. Kolhydrater helt enkelt, massor av kolhydrater som vi spetsar med flytande smör och grädde. Att få i henne proteiner brukar vara värre. Vi får för det mesta förlita oss på smöret och mjölken, en och annan pannkaka och det lilla kött som finns i vissa barnmatsburkar som fått OK från vår lilla dam.


Just därför är det extra roligt att Signe valt just denna rätt till favorit, den innehåller nämligen kött. Jag fick receptet via radio och jag fattar verkligen att de valde just etermediet för att delge världen den här rätten. Den är nämligen inte bildskön, den är rent av ful. Så ful att jag inte ens brydde mig om att ta en bild på den. Jag tror att det skulle kunna ha motsatt effekt. Den är ful men god. Jättegod.


Om jag inte missminner mig så är det en libanesisk rätt. Jag gör den lite på måfå nu för tiden men receptet är i stora drag så här:


  • Stek nötfärs i olja i en stor stekpanna eller i en stekgryta. (Ett tips är att steka med ballongvisp för att få färsen finfördelad.)
  • Lägg i vitlök. (Riven, pressad eller hackad. Vilket du vill…)
  • Krydda med kryddpeppar, salt och torkad chili.
  • Lägg i ett berg av bladspenat. (Ett jätteberg om den är färsk och ett mindre berg om den är fryst.)
  • Pressa saften ur flera citroner och häll den i stekpannan.
  • Häll i lite vatten.
  • Smaka av och häll med största sannolikhet i mer kryddpeppar, lite mer salt och en aning mer chili.
  • När köttfärsröran är jättegod, jämngråbrun och jämnful är den klar.

Signe gillar att äta den med ris och smör. Vi andra äter den antingen med ris eller i pitabröd med grönsaker och vitlöksyoghurt. När maten dessutom kryddas med Signes vidöppna gap och klingande ”Meda!” så blir det en rätt värdig en nobelmiddag. Jag lovar. 


Lim

Av Lina - 16 juli 2012 00:33

   


Signe är en skön lirare. En härlig pajsare. En skojig prick. Verkligen.


Vi skrattar åt henne varje dag. Åt hennes prat och tjat, åt hennes sätt, åt hennes minspel, åt hennes uppsyn. Som när Alvin slår sig, gråter och Signe kommer sättandes, klappar honom på ryggen och säger ”liiiilla gumman, lilla gumman”. Eller när det kommer musik på radion i bilen och hon omedelbart börjar headbanga så att bilbarnstolen kommer i gungning. Eller när hon går runt med en leksaksmikrofon i handen och sjunger på någon slags rotvälska som låter som hitte-på-engelska. Eller när hon kallar rutiga skjortor för ”moffa” eftersom hennes morfar sagt ”här är morfar” och klappat sig själv på ett rutskjortbeklätt bröst så många gånger.


Och så har vi ju gluggen mellan framtänderna och det röda yrvädret till hår. Vem kan låta bli att le åt sådant?


Och vi får skratta åt henne, le och känna att hon är fantastisk. Och när vi ska promenera och hon prompt ska hålla Alvin i ena handen och mig eller Fredric i den andra så tänker jag att hon håller oss samman. Hon håller ihop oss, lilla familjen. Hon är vårt lim och vårt klister. Stark, seg och enveten som en åsna. 

 

Skapa flashcards