Det var en gång en liten flicka som inte kunde äta. Eller ja, kunde och kunde… Hon ville inte äta, kunde inte förmå sig att stoppa minsta smula innanför läpparna. Det är mer än ett år sedan nu.

Den trettonde juni förra året, strax före sin ettårsdag, smakade Signe på ett kvitto och i mitt huvud är det starten på hennes väg mot ett ätande liv. Sedan dess har jag varje dag, långsamt, långsamt försökt hitta någon slags tillit till att min dotter faktiskt äter. Att hon kan försörja sig själv, utan hjälpmedel, pumpar, slangar och sprutor. Att det här med att äta och smaska inte bara är något tillfälligt, skört tillstånd som kommer att sättas ur spel vid minsta motgång.

Jag säger att det har gått långsamt, för det har det verkligen gjort, men måltid för måltid, dag för dag har Signe visat att hon kan. Vi har tagit oss igenom förkylningar, magsjukor, öroninflammation och halsfluss och matlusten har stått oss bi.

Man kan ju tänka att jag borde ge mig nu. Att jag borde sluta älta och oroa mig. Att ett år borde räcka. Hon äter ju. Hon går ju upp i vikt. Inte jättemycket, men tillräckligt för att klättra på sin kurva. Men jag är ledsen mina damer och herrar. Ihärdigheten hos mig är större än så.

Jag oroar mig.

Inte varje dag. Men ofta.

MEN, ja det finns ett sådant, häromdagen kom jag fram till följande: Förr blev jag orolig efter en enda måltid med dåligt resultat. Nu för tiden blir jag orolig först efter en hel dag med skralt matintag och då kan jag ändå tänka ”ja men hon åt ju bra igår” och bli lite lugn av det.

Det är väl ändå lite bra? Eller?

Jo, det känns bra, men samtidigt längtar, längtar, längtar jag tills jag kan få sluta oroa mig för det där med Signes mat och vikt. Då kanske man kunde få göra något roligare med den energin. Virka något eller så, om jag nu skulle komma på att jag gillar det.