Signe är liten. Liten och nätt. Kort och smal. Det är inte jag. Har aldrig varit. Det är inte Fredric. Har aldrig varit. Det är inte Alvin. Har aldrig varit.

Det händer att jag ser runda, lagom långa barn i Signes ålder och tänker ”Undra om det är så Signe hade sett ut om inte…” Och så skäms jag. Jag skäms så gruvligt över att jag tänker så. (Jag skäms bara jag skriver att jag någonsin tänkt så.) Jag skäms för att det känns som om jag underkänner Signe, den Signe vi har idag, den hon är. Som om jag med mina tankar säger att hon nu är någon hon inte borde vara bara för att hon föddes för tidigt.

Jag antar att föräldrar till barn med olika funktionshinder, skador och utvecklingsstörningar kan ha samma tankar och känslor. Undrar hur det hade blivit ”om inte”. Men Signe har inga funktionshinder, inga skador och inga störningar. Hon är bara liten just nu. Petit. Det finns många barn som är det, det är inget fel och dessutom kommer Signe förmodligen att växa ikapp sig själv något om några år.

Så varför kan jag då inte bara släppa det? Varför måste jag älta och älta hur liten hon är, hur smala ben hon har, hur löst byxorna sitter?

Varför är det så svårt?!

När vi var på sjukhuset före sommaren tittade vi på Signes längd- och viktkurvor tillsammans med läkaren. Då säger idioten Lina något om att man väl kan göra någon slags prognos över barnets längd som vuxen genom att titta på kurvorna. ”Jo då”, säger doktorn och drar med finget längs med linjen som blivit Signes. ”Hmmm… Då ska vi se... 155 centimeter.”

Etthundrafemtiofem centimeter. Jag fick ont i magen på min etthundrasjuttiosex centimeter långa kropp. Och så skämdes jag. Igen. För vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll liksom? Ingen, ingen, ingen alls. Hon kommer att växa upp till en frisk och vacker kvinna, även om hon blir lite kort i rocken.

Men ändå. Jag tycker att det är jobbigt att hon är så liten och smal. Jag tycker det. Och det skäms jag över.