All inclusive alltså. Vilken grej.

Jag har aldrig rest på det sättet innan och jag vet att det här är på sin plats att säga något i stil med:

”Det är klart att jag egentligen skulle ha velat bo inackorderad i ett luftigt rum med himmelsäng hos en gammal spansk dam som inte pratar ett ord engelska, men som dansat flamenco som ung och som bara lagar paella och tapas till middag. Och om jag fick välja så hade jag så klart helst druckit spanskt vin serverat i lerkrus till den där paellan istället för Cola i okrossbara plastglas. Och om livet såg lite annorlunda ut så hade vi tagit oss mer utanför hotellområdet och insupit det riktiga Spanien, kastat tomater på varandra och fäktats med tjurar och så… Men nu har vi ju barnen och för deras skull så är det ju bra med all inclusive såatteee….

Men ser ni, jag tänker inte säga så för den där tanten med sin paella är inget för mig just nu och tjurfäktning kan kvitta och Spanien i all ära men det jag vill insupa mest på min semester är solen, min man och mina barn. Att bara få vara, utan ansträngning, utan planering, utan avancerad logisktik, det var vad jag ville på min semester och det fick jag. All inclusive.

Vi har haft det så bra. Så fantastiskt bra och jag kan bara ångra en enda sak: Att vi inte rest tidigare.

(Det vedervärdiga frosseriet och slöseriet som är all inclusive-konceptets baksida skelar jag för just nu och tänker att en vecka är ingen vecka och att mina barn kommer att fatta att halvätet och halvurdrycket och obegränsat inte är det verkliga livet utan mer av en låtsasvärld som vi hastigt får besöka.)

Där vi bodde fanns det sju (7!) pooler och runt dem häckade några få svenskar, en hel del spanjorer, mängder av engelsmän, en och annat tysk och drivor av italienare. Och visst kunde man ana på badbyxornas storlek varifrån folk kom (större byxa ju nordligare breddgrad gällde både män och kvinnor, med undantag för tysken med sina obligatoriska speedos,) men det jag slogs mest av den här semestern var ändå hur lika alla var. Hur lika vi är och hur svårt det är att skilja oss åt i den europeiska småbarnsföräldramedelklass som hotellgästerna utgjorde något slags tvärsnitt över.

Mjuka, putande mammamagar med bristningar. Barnvagnar med extra allt för bästa komfort och säkerhet. Armpuffar och simringar och flytdynor. Solskyddsfaktor 50 på len babyhud. UV-dräkter över knubbiga barnmagar. Solhattar och stråhattar och solglasögon. Uppblåsbara båtar, djur och madrasser. Plask i småbarnspoolen. Att lära ut den svåra konsten att dela med sig av spade, spann och vattenkanna. Hello Kitty, Blixten McQueen, Dora, Svamp-Bob, Barbie och Spiderman. Glass och pommes frites. Pocketböcker, läsplattor och smarta telefoner. Hur pappaläppar pruttar på mjuka barnmagar. Hur barnskratt kiknar. Hur mammaröster manar att inte springa vid den hala poolkanten. Hur mynt läggs i femåringshänder efter femåringstjat om ännu en omgång bilspel i spelhuset. Foppatofflor, flip-flops och sandaler. 

Man kan tycka att det är tråkigt och ensidig och enahanda och enkelspårigt men jag blir rörd. Jag ligger på min solbädd där i vår parallella all inclusive-värld, ser mig omkring och tänker att det är vackert och att läppars pruttande mot mjuk barnmage låter likadant på alla språk.