Vår lilla matkrånglerska är känslig för olika konsistenser. Hon petar och känner och vill inte ha för varm, för kall eller för tjock mat. Det får inte vara klistrigt som gröt, inte krämigt som tjock yoghurt, inte fett som mjukost och inte kallt som glass. På ett sätt så roar det mig eftersom hon ratar just allt det som doktorn här i Sverige föreslog att vi skulle prova för att väcka matintresset till liv. (Så här gick det till.)

Hur som helst så har inte Signe varit särskilt intresserad av glass. De flesta barn är som bekant galna i det men enligt Signe är det för suspekt, för oberäkneligt, och framför allt för kallt. För att komma tillrätta med detta avvikande beteende har vi nu varit iväg på en veckas intensivträning. All inclusive.

Dagligt nötande med skedar i alla regnbågens färger har nu äntligen gett resultat. Signe äter glass, eller ”gass” som hon själv säger, och tycker att det är riktigt gott. Hon vräker inte i sig direkt, viss skepsis håller i sig och hon vill gärna vänta tills ”gassen” är riktigt mjuk, men hon äter och smackar och tycker att det är gott.

Man kan säga att hela familjen har varit engagerad i träningen och jag, Fredric och Alvin har avlöst varandra i detta maraton i glassätande som blev vår semester. Vad gör man inte för den goda sakens skull liksom och det gav verkligen resultat. (Vissa mer önskvärda än andra.)

Jag skulle särskilt vilja lyfta fram Alvins insats som varit djupt imponerande. Han har så att säga varit ett föredömligt föredöme för sin lillasyster i glassätandes ädla konst och har inte väjt för vare sig bägare, pinne eller strut. Vanilj, jordgubb, choklad… Ingen smak har varit honom övermäktig och Signe har kunnat se och lära av den bäste.

Så satt vi där i solgasset alla fyra och åt gass, eller förlåt, jag menar glass.

Åter efter en vecka i sol, värme och sorglöshet kan jag bara konstatera att det var just vad jag behövde. Just det här. 

Min utsikt under veckan har i stora drag sett ut så här:

Man kan ha det värre. Sannerligen.