Idag blev Signe så vansinnig på Fredric när han inte serverade henne mat tillräckligt snabbt att hon höll på att gå upp i atomer. Enligt makens utsago var hon i det närmaste otröstlig när lunchen väl var serverad och att sleva in mat i det gapande gapet var omöjligt. Han fick istället ägna en kvart åt att lugna ner henne, allt medan maten kallnade, för att överhuvudtaget kunna få in henne något.

När hon väl var utfordrad återgick allt till det normala. Eller, förresten… Alltihop var väl normalt nu när jag tänker efter. Barn blir arga när de är hungriga. Barn blir arga när de inte får mat. Barn blir arga när de inte får äta när de själva tänkt sig. Signe med. Helt normalt. Äntligen.