För att göra en lång historia kort: Jag har hatat min kamera.

Fastän den är nästan ny. Fastän den är en systemkamera med extra allt, typ. Fastän jag älskade den i början. Trots allt det så har jag avskytt den de senaste månaderna. Varför? För att den bara gett mig brusiga, korniga bilder utan riktig skärpa. Ute, inne, i mörker eller ljus. Det har inte spelat någon roll. Bilderna har blivit fula ändå och jag har inte fattat varför.

Jag är verkligen inget fotoproffs. Jag skulle inte ens kalla mig hobbyfotograf. Nej. Hobbygraf kanske. Eller byfotograf. Jag gillar att fota men kan inte hantverket. Den där fotokursen som jag skulle gå i samband med att jag köpte kameran blir liksom inte av och i väntan på att någon visar mig hur det egentligen går till är det trial and error som gäller. Mest error då den senaste tiden.

Men så idag sprang jag på en man som jag vet fotar mycket och har hållit i fotokurser. Jag beskrev problemet med kameran och på ungefär en sekund hade han listat ut vad bruset och kornigheten berodde på. Kameran var inte trasig som jag befarat, det var en inställning som blivit fel. ISO-talet var för högt. Någon gång i november förra året har någon pillat på kameran och vridit upp ISO-graderna till max och sedan dess har alla bilder blivit mer eller mindre usla. Så usla att jag kommit att hata min kamera, men nu älskar jag den igen. Nu är allt glömt och förlåtet och vi kommer att umgås mer än någonsin framöver. Det lovar jag.

Fast julen 2011 hade jag gärna firat igen. Och morfars 85-årsdag. Och Alvins 5-ärsdag. Och en massa andra dagar som jag velat ha på bild. Men, men… Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk.  Det blir man bara sur av.

Våren däremot, den blir man inte sur av. Inte vitsippor heller, eller björkarmas musöron eller Signes plaskande i leriga vattenpölar. Fattar ni hur privilegierad jag är som får bo så här vackert, med så här fina barn? Och som om det inte vore nog så får jag dessutom hänga min tvätt så att den blåser torr ute i friska luften. Man kan ju bli rent lycklig för mindre. 

På tal om kläder förresten…

I och med min nya tjänst på jobbet får jag tillfälle att något oftare än innan frottera mig med människor med aningen högre årsinkomst. Trevliga, hårt arbetande människor som säkerligen förtjänar varenda krona som trillar in på deras lönekonto, inte tu tal om annat, men de tjänar hur som helst en del pengar.

Vad jag kommit att undra efter ett antal månader i dessa sammanhang är följande: Vid vilken medianlön kommer märkeslammullströjan in i bilden? När blir Gant, Polo och Tommy Hilfiger ett måste och är det verkligen snyggt med v-ringad, tunnstickad tröja över smalrandig skjorta på både kvinna och man? Jag är tveksam.

Jag har själv inte kommit upp i tvåtusenkronorströjklassen än, men om jag någon gång gör det så undrar jag hur det kommer att yttra sig. Får jag ett meddelande med lönebeskedet att nu är det dags?! Tar min chef mig åt sidan och säger ”Lina, om vi ska kunna ta dig på allvar fortsatt så måste du tänka över din klädsel. Det måste synas att du tjänar pengar och där jobbar lammullströjan bäst för dig. Köp en sådan, och glöm inte skjortblusen!”

Mja. Mjä. Jag är tveksam. Kanske läge att hålla igen vid nästa lönesamtal, annars kanske man plötsligt står där i en alldeles för varm tröja och funderar över om skjortan ska vara instoppad i byxorna eller inte.