Asså va svårt det är att förklara världen och livet i lagom doser för en femåring! Är det någon som förstår vad jag menar? De tänker ju så mycket och frågar så mycket och vill veta så mycket och man vill så klart svara och förklara så gott det går. Men hur gör man det utan att krångla till det för mycket? Jag bara undrar.

Som när femåringen proklamerar att Melker kommer att vara pojke hela livet och att Joel kommer att vara det och pappa och morfar och Anton. Att alla pojkar kommer att vara pojkar hela livet. Då säger man bara ja, jo, det stämmer. Så är det ju. Samtidigt som man tänker att det finns de som liksom föds i fel kropp och inte alls vill vara pojkar fastän de har snopp. Och att det finns flickor som avskyr att få bröst och hellre vill ha testiklar istället. Och att det finns de som då gör slag i saken och byter snoppen mot en snippa, heter Joel ena dagen och Johanna den andra och att de kanske till och med har hunnit gifta sig och få barn innan de ändrar sig och att deras barn då får två mammor istället för en.

Fast det kan man ju inte säga så man säger ja istället och är glad att han fattat att han är en pojke och att han kommer att fortsätta vara det. Förhoppningsvis.

Eller som när femåringen pratar om döden och säger med bestämdhet att man kommer till himlen när man dör. Då säger man också ja samtidigt som man tänker att man kanske borde säga något om karma och nirvana och chansen, alternativt risken, att allt börjar om från början igen eller att allt bara tar slut, blir svart som jord eller grått som aska när döden kommer.

Fast det kan man ju inte säga, så man kör på himlen och är glad att han förstått att livet är tid som går och som en dag, när man är gammal, tar slut. (Att det kan ta slut innan man blir gammal, är inte heller något man fördjupar sig i.)

Häromdagen frågade Alvin varför inte barn kan hamna i fängelse. Jag försökte först med ett kort och gott ”för att dom inte kan det” men kom inte undan med den enkla. Han tänker väldigt mycket på det där med rätt och fel just nu. Att man måste göra vissa saker, samtidigt som man inte får göra andra saker och att polisen kommer och tar dem som gör fel, dumma saker.

Det är uppenbarligen inte helt enkelt att ringa in när polisen kommer och inte. Att de kommer om man inte har säkerhetsbälte är helt klart, fast inte om man bara ska köra in till grannen 50 meter bort för då säger ju mamma att det är okej att åka utan att sätta fast sig. Men kommer polisen om man inte borstar tänderna? Troligen inte. Fast om man slåss, tar saker, sparkas eller slår någon i huvudet med en pinne då kommer de garanterat. Ja då kommer de och sätter en i fängelse.

Fast så var det ju det där med att barn inte kan sitta i fängelse. Så långt har inte jag utvecklat tanken kring vårt rättssamhälle utan jag misstänker att det är förskolan som är boven i just det dramat.

När Alvin tog upp frågan och jag inte lyckades slinga mig sa jag först bara att barn inte får vara i fängelse för att de är för små för det. Att fängelse bara är för vuxna. Fast så kändes det lite för fattigt. Vad händer då med alla barn som blir tagna av polisen för att de slåss, tar saker, sparkas eller slår någon i huvudet med en pinne? Nej, jag fick allt ta och förklara lite mer djupgående hur det fungerade.

Så fann jag mig till slut intrasslad i något slags resonemang kring hur barn kunde bli tagna från sina föräldrar och få bo någon annanstans om de var jätte, jättedumma och när Alvin frågade om de då var tvungna att gå på ett annat dagis så svarade jag ”eeeeh, mja, jo, visst” samtidigt som jag kände mer och mer att det här inte alls blev bra. Alvin såg inte alls nöjd ut med svaret. Mer rädd än nöjd skulle jag säga och jag försökte förgäves backa tillbaka till ursprungsfrågan och bara slå fast att barn ICKE kan hamna i fängelse för barn är barn och de ska bo hos sin mamma och pappa.

Ikväll stod Alvin vid sin säng och sa ”Mamma, vet du vad jag drömde i natt? Vet du vad jag drömde innan jag kom till eran säng? Jag drömde att jag var med Melker och Elvin och så hade vi gjort något dumt och så kom polisen och så skulle jag få bo någon annanstans. Och då, då ville jag säga hej då till Signe.”

Det är då märkvärdigt hur svårt det ska vara att förklara världen och livet i lagom doser för en femåring!