Jag vet knappt ens var jag ska börja. Den här dagen har varit mättad med känslor.

Först. Att få vara med på dagis, hålla sig på behörigt avstånd och se Signe röja och gräva i sandlådan som vilken unge som helst. Det brände i halsen och svällde i bröstet och kändes lika stort som min tös är liten.

Sedan. Att få se Alvin ta sig an Signe som om han vore skyddsängel, livvakt, instruktör, coach och storebror i ett. Min stora, fina, mjuka pojke.

Och så. Att få lämna min lilla i den lilla salen och gå med min stora in i stora salen och äntligen kunna ta mig tid att titta på hans teckningar och sömnader och pärlalster. Med ett stråk av ledsenhet över att han fått stå tillbaka så mycket de senaste åren, att min tid varit så knapp, att min tanke så ofta varit på annat håll. Men samtidigt med glädje över att han blivit så stor och stark, i kropp och i sinne. Min Alvin.

Sedan. Lunchdags i lilla salen och Signes premiär som lunchgäst på den lilla, lilla stolen vid det lilla, lilla bordet, med sina små, små dagiskompisar. Och som lunch serverades… panpizza!!? Perfekt mat för barn i åldrarna ett till tre år. Inte! Signe fick in lite ost och pressad, strimlad skinka i truten, spottade raskt ut den igen och visade med all önskvärd tydlighet att det där inte var något som hon tänkte äta.

Antiklimax. Lätt angripen av panik gick jag iväg till kylskåpet och hämtade en näringsdryck istället. Signe fick i sig en halv flaska medan jag och pedagogen försökte tänka annorlunda och kom fram till att vi nog skulle bunkra upp med lite barnmatsburkar också. Jag karvade en aning på min orosrynka och bet ihop lite extra samtidigt som jag försökte lyfta blicken lite och se att det fanns fler än Signe runt bordet som inte var ett dugg sugna på panpizza, att det var maten det var fel på, inte Signe. Det gick sådär.

Och så hemma. Där jag dukade upp en portion örtagårdsgryta med extra smör och Signe slukade hela alltet, gapade på vid gavel, drack vatten, rapade och njöt. Känslan av lättnad uppblandad med irritation över att tvivlet fortfarande får så stort utrymme, att det krävs så lite för att det ska få växa och gro. En enda ”dålig” måltid så kommer det krypande. Lika ovälkommet varenda gång.

- Hörudu Tvivlet, jag är trött på dig. Kan inte du sticka iväg och hemsöka någon annan? Jag tycker liksom att vi är färdiga med varandra vi två.

Men så. Sjukhusbesök. Dags för vägning och mätning av Signe vilket alltid brukar vara ångestframkallande i vår familj. Ändå betedde både jag och Fredric oss märkvärdigt lugna där i väntrummet. Vårt lilla snöre har ätit så bra det senaste att vi faktiskt inte kände oss särskilt oroliga. Visst gick hon ner en hel del under magsjukan från helvetet, men det borde hon rimligen ha tagit igen den senaste tiden.

Den här matematiken hade vi med oss i ryggen när vi gick in till vågen:

Före operation och magsjuka: 8,8 kilo.

Före droppbehandling under magsjukan: 8,3 kilo.

Efter droppbehandlingen: 8,5 kilo.

Så blev Signe avklädd, pussad i pannan och satt på vågen. Och siffrorna flackade och rullade och snurrade upp och ner och ner och upp och hit och dit i evigheter. Vi höll andan, stod på tå och trodde knappt våra ögon när displayen så äntligen blev stilla.

9,1 kilo. Niokommaettkilo. Helt otroligt. Helt otroligt bra. Signe har alltså gått upp 600 gram på två veckor. Jag kan inte beskriva hur glada vi blev. Och lättade. Och nöjda. Och stolta. Stämningen inne i det lilla undersökningsrummet var minst sagt på topp. Alvin vägde sig han också. Med och utan jacka, mätte sig och fick veta att han var så lång och stor nu att han fick åka nästan allt på Liseberg. Signe blev också mätt, får nästan inte åka några karuseller alls, men verkade ändå glad för sina modiga 79 centimeter. Och jag var glad och Fredric med och när vi skulle gå vidare öppnade Alvin dörren, klev ut och ropade allt vad han orkade ”Tjoho!” så att hela väntrummet hoppade högt och Fredric fick ta tag i honom och säga till på skarpen att han skulle lugna ner sig. Fast inom oss ville vi nog tjoa allihop.

Så träffade vi läkaren och sköterskan och bla bla bla inget att säga om det mer än att vi inte behöver komma tillbaka förrän i september. De gjorde inte vågen, gav oss inga applåder, hoppade inte jämfota av förtjusning men tyckte att det lät bra och såg bra ut. Over and out.

Så till slut. Tårtkalas. För Signe. Som visst inte gillar moussetårta men glatt tryckte i sig en kanelbulle istället. ”Bölle”, sa hon och smaskade och åt.

”Ja må hon äta, ja må hon äta, ja må hon äta uti hundrade år. Ja visst ska hon äta, ja visst ska hon äta, ja visst ska hon äta uti hundrade år!”