En timme dagis gick hur bra som helst. Signe var lite blyg först, som sig bör, men sedan kom hon igång och byggde med klossar och nattade dockor och pärlade och slog dagiskompisar i huvudet som om hon aldrig gjort något annat. När vi skulle gå hem lade hon sig raklång på golvet, grinade och vägrade ta på sig jackan.

Bästa betyg med andra ord.

Nu har jag dessutom köpt stövlar till henne. Ett par ljusgröna skönheter i storlek 20. De är så små och söta att jag blir alldeles gråtmild när jag ser på dem.  Det är inte helt lätt att hitta så små stövlar, helt enkelt eftersom så små fötter sällan går ute i regn i rusk. De softar nog oftast i lurviga tossor eller mjuka kardborreskor som inte är gjorda för utelek. Men nu är gummistövlar i miniformat alltså funna och inköpta.

Utöver det har även en röd cykelhjälm inhandlats. Förskolan har som policy att hjälm måste bäras vid alla aktiviteter som inbegriper fordon av något slag. Det gäller alltså allt från Bobby car till cykelsläp. Hjälmen är inte jätteliten och söt utan mer normalliten. Jag har dragit ihop den så gott det går och den sitter hyfsat på Signes lilla huvud invändigt, men utvändigt är den stooor. Signe kommer med andra ord att se ut som en svamp där på dagisgården. En liten flugsvamp med foten i gröngräset och den röda hatten på svaj.

Giftigt.  

Nu är det så att jag har en blogg. Ja det har jag.

Och det är ganska många som läser den varje dag. Ja det är det.

Och om det är min blogg så får väl jag göra vad jag vill med den. Ja det får jag.

Och om jag vill använda bloggen för att skryta lite så är jag ju inte precis ensam om det i bloggvärlden. Nej det är jag inte.

Och det är ju roligare att skryta inför många än inför få. Eller hur.

Så nu gör jag det. Skryter alltså. Inför alla er. Bara för att jag kan och för att Alvin kan massor.