Jo, jag måste ju förresten berätta att det där med att be om påfyllning, att be om ”mela” har hållit i sig. Signe ber om mela kaka, mela näringsdryck, mela soppa. Det är helt fantastiskt. Hon visar liksom en glädje över att äta, en matlust som hon aldrig visat förr. Visst har hon ätit innan, hon har ätit nog för att leva och växa, men det har liksom inte funnits någon matglädje eller begär efter det där lilla extra. Det finns det nu. Hon äter inga vuxenportioner precis men hon äter en liten portion och ber om en till, eller avslutar med en fruktdessert eller grinar till sig en extra pepparkaka så där som ungar gör. (Än så länge krävs det inte mycket grin för att hon ska få den där kakan, nästan inget alls faktiskt. Vi är ju fortfarande bara glada att hon äter.)

Jag kan inte annat än tro att doktor MDS analys är riktig – Signe har varit mer påverkad av det läckande hålet på magen än vi anat. Magsyra är trots allt frätande. Att vi fått vänta så länge på att få läckan åtgärdad gör mig så arg och ledsen nu i efterhand. Arg och ledsen på mig själv för att jag inte fattade bättre och arg och ledsen på läkare och sköterska på avdelningen som inte heller fattar. Att Signe ens blev opererad var för att vi stod på oss och till och med när det var bokat och bestämt tyckte läkaren att vi kanske kunde avvakta lite till. Tur då att kirurgen gick in och sa ifrån att ”läcker det fortfarande så läcker det, då är det lika bra att sy igen det”.

Idag fick jag ytterligare ett mail från MDS där hon skrev att hon var glad över att det gick så bra för Signe och berättade följande:

“Signe is now the third child where we see such a reaction with a leaking PEG and all parents had to persuade the surgeons to do surgery as everybody thought a leak was not so bad!

One little boy even stopped drinking because he realized that drinking a lot made the leak worse.

I find it pretty shocking that adults sometimes treat children with completely different standards as themselves. NO adult would tolerate a leaking hole in his or her body for longer than a week!!”

Mjä det bidde inget dagis idag heller. Alvin är fortfarande inte bra så vi fick skjuta på det igen. (Den här sjukan är det sjukaste jag varit med om.)

Men imorgon mina vänner, imorgon smäller det. Då stannar en av oss hemma med Alvin medan Signe gör officiell dagispremiär. Första dagen innebär bara en timmes besök och samtal så det blir verkligen en smygstart. Men ändå… Signe ska få en liten plats att hänga sin lilla jacka på, hon ska få en liten låda för sina små extrakläder, en liten galge för sitt lilla regnställ, små kompisar att leka bredvid och en liten stol att sitta på när hon äter sina förhoppningsvis stora portioner mat.

Lilla, lilla Signe är inte så liten längre. Om två månader blir hon två år.