Igår åkte vi tillbaka till sjukhuset igen, efter drygt ett dygns permission i ångest. Signe ville inte äta och inte dricka. Dessutom hade de vedervärdiga diarréerna kommit tillbaka. Hon var trött, grinig och smal så smal. Och jag kunde nästan inte andas.

På morgonen, innan vi åkte till sjukhuset, åt hon lite välling. Det var inga mängder men det lilla snöret var liksom lite gladare och lite piggare. (Vilket i och för sig inte är så svårt efter att ha grinat och sovit sig igenom över en vecka.) Väl på avdelningen fick vi vänta på läkaren i en dryg timme men det gjorde inte någonting alls eftersom Signe fick för sig att leka och dricka näringsdryck. Sakta började hoppet spira. Kanske, kanske skulle vi kunna slippa sonden ändå.

Så kom doktorn, världens vettigaste om du frågar mig. Hon började med att titta på såret på magen som vi oroat oss över eftersom det ser fult och rött ut och Signe tagit sig för magen och sagt aj. Hon höll med om att det inte var helsnyggt men tyckte ändå inte att det var något att oroa sig över och trodde inte att det var boven i matvägrardramat.

Sedan pratade vi magsjuka, för det var fortfarande det hon trodde att Signe led av. En riktigt elak magsjuka av värsta sort. En sådan kan hålla i sig i två veckor och läkaren beskrev hur ofta de såg att det var just de barn som inte borde få magsjuka alls som drabbades värst. Hon pratade om ”smala barn” som utsatta och det konstiga var att det gjorde mig glad att hon beskrev Signe så. Hon sa inte ”sjuka barn” eller ”undernärda barn” utan ”smala” och det lät så friskt. Kanske inte önskvärt men i alla fall inte sjukt.

Men hur skulle vi göra då? Sond eller inte sond, det var frågan. Eller var det det? Jag fick förklara hur vi kände och tänkte, berätta om vår kamp för att få vårt barn att äta och om vår rädsla över att hamna på ruta ett igen om vi tvingade en slang ner i halsen på henne. Läkaren lyssnade och förstod. Hon höll med och tyckte inte att sond behövde vara det första alternativet om ätoviljan inte gav med sig. Dropp med sött och salt kunde räcka en bra bit på vägen, men i första skedet, just denna dag, så ville hon inte göra någonting.

Nä, så sa hon. Hon tyckte att Signe såg förhållandevis pigg ut, hon visade inga tecken på uttorkning och eftersom hon under förmiddagen ändå visat visst intresse för mat och dryck tyckte hon att vi skulle avvakta ett dygn till. Såg vi ingen bättring så ville hon se oss dagen efter igen så fick vi prata vidare om det där med droppet.

Jag kan inte beskriva hur lättade vi kände oss när vi gick från sjukhuset i den iskalla vårsolen. Det var inte över men vi hade i alla fall fått ett andningshål.

På vägen hem stannade vi till och köpte ett par nya hängslebyxor till vår lilla tös. Den bistra sanningen är nämligen att hon efter den här resan är för smal för midjebyxor i storlek 80 men samtidigt för lång för byxor i storlek 74. Så då får hon väl bära upp byxorna med axlarna istället för med magen. I alla fall just nu. Att fortfarande gå på bebisavdelningen för att handla kläder till Signe känns väl så där, men för att lätta upp det hela passade jag på att köpa en snajdig sommarhatt åt henne. Nått' rolit' ska man ju ha.

Och idag… Idag har hon faktiskt sett så här glad ut, i alla fall från och till. Hon är inte direkt ett knippe solsken, men vi anar i alla fall en strimma ljus. Diarréerna har uteblivit och det gick ju inte annat än att skratta när jag vid ett av blöjbytena glatt ropade ”Hårt bajs” till Fredric och han svarade ”Åh så roligt”. Vi är inte nått störda.

Efter en frukost då Signe för första gången i sitt liv bett om påfyllning ringde vi sjukhuset och bad dem skriva ut henne. Hon drack 120 ml välling, sa ”Meta!”, fick en ny flaska och drack 20 ml till. Ett litet under.

Ett annat under är den mängd löst bajs vår son producerat idag. Han har fått någon slags renässans i sin magsjuka, kräktes igår och har sprungit på toa precis hela dagen idag. Jag fattar inte hur den här sjukan fungerar! Idag är det elva dagar sedan Signe först blev sjuk och nio dagar sedan Alvin kräktes i ICA-kassar. Borde det inte vara över nu? Hur många rumpor och golv ska en mamma behöva torka egentligen?

Dagens rapport går ändå mestadels i dur. Imorgon kanske vi är tillbaka i mollklangen igen. Vad vet jag. Signe äter fortfarande för lite, alldeles för lite, men hon äter i alla fall. Och dricker. Och är glad. I alla fall ibland. Och det är en klar förbättring, inte tu tal om annat.

No thank you. I understand that you have to limit the amount of questions from former patients and I know it's no charity you are running, but still... I sincerely believe we have paid you enough.