Normalt är Signe glad som en lärka och pigg som en mört 90 procent av sin vakna tid. Hon är verkligen världens gladaste unge, vårt lilla streck, och alla som möter henne brukar snart flina lika glatt som hon gör.

Igår skulle jag säga att gladhetssiffran var nere på modiga 45 procent. Hon försökte verkligen hålla geisten uppe men en tom mage med stygn på både in- och utsidan gjorde det svårt. Idag tror jag bestämt att vi segade oss upp mot närmare 60 procent. En ökning med 33 glada procent på en dag, om jag minns matteboken rätt.

Vad gäller maten så var dagen en mindre katastrof, men det ska sättas i relation till gårdagen som var en stor katastrof. Och febern tycks ha gått ner för räkning så summan av kardemumman är väl ändå att det går framåt. Trots allt.

Febern har gått ner. Det är bra.

Vikten har också gått ner. Det är inte så bra.

Det maffigaste Signe fick i sig idag var en chokladboll. Hon åt upp nästan hela den lilla bollen och jag blev nästan glad en liten stund. Jag blev mindre glad när hon tackade nej till välling, makaroner, fruktpuré, nötcréme, äpple, banan, pannkaka, räkor, gurka, potatisgratäng, choklad, isglass, bröstmjölksersättning, chips, våffla, lösgodis, barnmat på burk och köttbullar.

Jag vet att jag försöker för mycket. Jag vet att jag borde sitta cool och läsa Tjechov när Signe ska äta och bara rycka nonchalant på axlarna när hon ratar och putter bort det som bjuds. Att jag borde lita på henne och inte försöka ta kontroll över hennes ätande. Jag vet det men faktum är att jag inte fixar det just nu. Faktum är att de fina byxorna jag plockade fram till henne för några veckor sedan för att de bara var lite, lite för stora nu åkt ner i lådan för mycket för stora kläder igen. Faktum är att tejpen på blöjan snart går omlott. Faktum är att de gram vi kämpat så hårt för de senaste månaderna nu rinner av Signes lilla kropp i strid ström.

Men hon verkar i alla fall ha mindre ont idag. Hon rör sig inte riktigt lika försiktigt som igår och drar inte upp knäna lika krampaktigt mot magen för att skydda operationssåret när jag lyfter upp henne. Alltid något…