Jag har skrivit tidigare om att Alvin har tankar på döden och att bli gammal. Med anledning av det skulle jag vilja ge ett boktips. Finns det fler femåringar där ute som behöver prata om livet så gör man det väldigt bra med den här fulfina boken som utgångspunkt.

Alvin gillar bäst tidslinjen där vi kan peka ut var vi alla befinner oss i livet, att han knappt kommit tre steg på vägen medan gamlamormor och gammelmorfar är nästan framme. Det är fina lässtunder men jag börjar nästan grina varje gång. Även jag borde nog prata mer om döden.

Jo, de där människorna jag skrev om häromdagen. De där som alltid och osorterat lyfter fram hur fantaaaaaastiskt allt är… Imorse fick jag som en uppenbarelse av hur de lever sitt liv.

De lever det som om de var instruktörer på ett gympapass! (Tänk Friskis & Svettis fast med kläder som på Sats.) Som om de dag ut och dag in står mitt i en stor cirkel av folk som alla svettas mer än dem. Människor som de är tvungna att hålla uppe energin inför, oavsett hur tunga situpsen är eller hur djupa armhävningarna känns. De måste springa varv efter varv utan att visa att det berör dem och se glada och pigga ut vid varje hoppsasteg, annars… Ja, annars vaddå? Annars spricker fasaden och alla de där svettiga människorna kan se att de är precis som dem. Att de svettas precis lika mycket som alla andra fast under ett lager av högklassig spandex och exklusiv foundation som de bepansrat sig med, likt en rustning.

Kan inte någon bara säga till dem att folk i deras närhet inte alls springer runt dem, som planeter runt en sol utan att de springer till bussen, eller till dagis eller skyndar hem för att hinna slänga in en tvätt innan läggdags? Världen hade blivit så mycket trevligare då.