Linas liv i limbo

Alla inlägg den 26 januari 2012

Av Lina - 26 januari 2012 20:57

 

Den här trinda lilla ungen blev fotograferad för exakt ett år sedan idag. Januari 2011. En av alla dessa månader av ångest och oro över kaskadkräkningar och viktuppgång. Knappen hade suttit på sin plats på magen i ungefär två månader och Signe hade helt slutat att äta på egen hand. Vad jag minns så var vårt enda fokus att få i vår dotter så mycket mat som möjligt. Alla de mängder som hon kräktes upp matade vi till igen och den automatiska matpumpen gick varm. Dag som natt.


Ändå hade vi ont i magen varje gång det var dags för vägning på sjukhuset eller på BVC. Hur skulle hon ha kunnat gå upp i vikt? Hon hade ju kräkts SÅ mycket. Men Signe hon förvånade oss varje gång. Hon gick upp i vikt som ett riktigt A-barn och vi fick ståendet ovationer från läkare och sköterskor. Viktkurvor, mungipor och tummar pekade uppåt inom sjukvården men hemma grät jag av uppgivenhet. Skulle det verkligen vara så här?


Nu i efterhand… Alltså. Vi var ju dumma i huvudet rent ut sagt. Varför matade vi henne så mycket? Ja, varför vi gjorde det är väl inte så svårt att svara på egentligen. Vi gjorde det för att vi trodde att det var rätt. För att andra, som vi trodde var bättre vetande, sa det till oss. Men allvarligt, hon var ju tjock som en liten tunna. Varför var det ingen som kom på tanken att kanske lite mindre mat kunde vara på sin plats? Hon spydde upp hälften av det vi gav henne och gick ändå upp prima i vikt. Plus och minus. Det borde inte krävas mer än grundläggande matematikkunskaper för att lösa den ekvationen.


När läkaren i Graz fick se vilka mängder Signe fick i sig meddelade hon kort och koncist: Ni ger henne för mycket mat. Det är därför hon kräks. Jag måste erkänna att jag var skeptisk. Mycket skeptisk. Men jag gjorde som hon sade, minskade matmängden något och sedan den dagen har Signe inte kräkts mer än någon enstaka gång.


Alla ni där ute som idag är i samma läge som vi var för ett år sedan; jag säger bara gavage!


Gavage är en metod för att få fram riktigt fin och fet gåslever av bästa kvalité. Sådan där foie gras som kockar och gourmander världen över ger tummen upp och glada miner. Gässen sondmatas helt enkelt med en mycket fet och kolhydratrik kost flera gånger om dagen. Ett rör körs ner i matstrupen på fåglarna och så pumpas maten in. Levern kan bli upp till tio gånger större än normalt och det händer att en och annan gås avlider av brusten lever eller genom att drunkna i sina egna spyor.


Metoden är förbjuden i Sverige. För så där kan man ju inte behandla djur. 

Av Lina - 26 januari 2012 00:24

 


Här kommer något som kanske är helt off topic men som jag bara måste få ur mig:


Alltså, jag bara avskyr TV-reklamen för nätdejtingsajten som uppger sig vara ”för singlar med höga anspråk”. Jag får rysningar över hela kroppen när ”Anna, inredningsarkitekt” berättar att hon skrev in sig ”för att hon ville ha en man med stiiil”.


- Määää, säger hela singel-Sverige. Var är sajten för alla oss med låga anspråk då? Vi som tar vem som helst, som tar första bästa, som inte bryr oss om vem som blir pappa till våra barn, vem vi vaknar upp med på morgonen, vilken snubbe det är som ställer sin tandborste bredvid vår. Var ska vi nätdejta då?


Nu slipper jag ju tackochlov dejta alls eftersom jag redan har en snubbe att vakna upp med på morgonen och som jag gärna delar tandborstmugg med, men som människa så måste man ju bara få reagera lite. Denna ”elitmänniska vs. vanlig människa-mentalitet” äcklar mig. Vem har inte höga anspråk när det gäller val av partner? Men de anspråken måste väl inte alltid betyda att man måste fånga sig flest högskolepoäng och högst lön paketerat i tightast kropp med mest inbitna solbränna.


Och detta flashande med titlar! Lade vi inte bort titlarna i Sverige i samband med du-reformen på 60-talet? Ska vi kanske gå tillbaka till kamrer Ohlsson, ingenjör Brattlund och räntmästare Ahlbom?  I så fall borde det väl ha tillkommit en del nya epitet så som mjukvaruutvecklare Reuter, controller Aziz och managementkonsult Johansson. Nej buuuu säger jag. Kalla mig Lina tack ska du ha.


Jag hoppas att Anna hittat sin man med stiiil och att de lever lyckliga i alla sina dar, det gör jag verkligen. Men när jag halvligger i soffan och slötittar på TV så vill jag hellre se ”Emma som vill ha en man med mjuka händer och ett stort hjärta” eller ”Lars som vill ha en kvinna med skratt i rösten och tålamod med hans passion för undulater”. Det hade känts mycket bättre, mycket trevligare och mycket mänskligare. Så. Kan någon styra upp det?


Skapa flashcards