Linas liv i limbo

Alla inlägg den 23 januari 2012

Av Lina - 23 januari 2012 23:24

En stor, rund boll till mage dyker upp på TV-skärmen. Man talar om graviditeter på nyheterna och zoomar in på en bebiskokong i profil. Så fin. Uttänjd, blank, slät hud. En vrängd navel.


Och plötsligt kommer ett stråk av ledsamhet över mig.


Som jag längtade efter att vara gravid igen. Tiden med Alvin i magen var magisk. Aldrig har jag mått så bra. Aldrig har jag känt mig så stark. Så vacker. Så hemma i min kropp. Visst var det svårt att knyta skorna de sista veckorna och bristningarna på magen hade jag gärna varit utan, men utöver det hade jag kunnat vara gravid många, många månader, ja kanske år, i sträck.


Med Signe hann jag bara vara obekymrat gravid i några veckor.


Jag tror att vi fick det efterlängtade plusset i vecka fem. Sex veckor senare fick jag blödningar som helt otroligt nog inte var något missfall eftersom världens starkaste unge låg där inne och minsann inte tänkte släppa taget om vare sig livet eller livmodern. Fast det visste inte läkaren när hon skickade hem mig och mina rödgråtna ögon med en klapp på armen. En klapp som ville förmedla hopp utan att ge några löften. Vi fick vänta och se.


Och vi åkte hem och väntade och såg att blödningarna avtog medan ryggvärken ökade. Några dagar senare låg jag helt invalidiserad på sjukhus och veckorna som följde innebar min graviditet att jag inte kunde få smärtlindring, att det var omöjligt att kontrollera om jag tömt urinblåsan ordentligt eftersom det låg fostervatten i vägen och att man inte kunde behandla mig med antiinflammatorisk medicin. Att vara gravid när man får ett stort diskbråck är med andra ord ingen fördel. Det innebär inte heller några som helst fördelar när man ska opereras. För att skydda fostret så gott det går mot de negativa effekterna som narkosen kan medföra så får man något slags ålderdomligt narkospreparat som får en att må som ett utkräkt plommon på uppvaket och många långa timmar framåt.


Att förlora en och en halv liter blod och vara gravid är inte heller någon bra kombo. Jag har hört att man behöver mer blod med bebis i magen, inte mindre, och därför är det en extremt dålig idé att dessutom börja blöda från underlivet direkt efter den operation som just dränerat dig på blod.


Jag tror att jag var i vecka sjutton när jag åkte hem från sjukhuset för att vänta och se igen. Blödningarna fortsatte men Underungen klängde sig kvar. Jag var platt som en pannkaka och hade hållning som en urvriden disktrasa men smärtan var borta och när jag väl kom upprätt igen så tog liksom tyngdkraften tag i magen och jag fick en liten, liten bula att älska och vara stolt över. Jag drog nöjt på mig mammajeansen, började jobba deltid och väntade spänt på att få känna fladder och buff från min lilla inneboende men det var tyst och stilla. Tyst och stilla.


”Moderkakan i framvägg”, hur märkligt låter inte det? Som en stötdämpare satt den där i alla fall, den där kakan, och Signe kunde härja bäst hon ville utan att få kontakt med yttervärlden. Ja, och det kändes ju lite tråkigt, men magen hade i alla fall blivit lite större och min hållning bättre och jag kände mig så där preggosnygg. I en dag eller två. Sedan gick vattnet och jag blev platt igen.


Och det var inte roligt alls att vara gravid då heller. Bara gråt och oro och saknad efter Alvin och veckor på sjukhus igen. Fast utan vattnet i magen kände jag i alla fall buffandet och stökandet från knytet där inne. Vår lilla överlevare rumlade runt i sitt torra bo och sedan kom hon ut, tre månader för tidigt och så var det slut med den graviditeten.


Och jag sörjer det som aldrig blev, det jag längtade efter men aldrig fick. Trots att allt gick bra till slut och den snöpliga graviditeten gav oss världens finaste unge så kommer ibland ett stråk av ledsamhet över mig och det är som det ska.


Det är som det ska.


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se