Maken är på jobbet. På ovanvåningen sitter Alvin framför TV-spelet och Signe leker på sitt rum. Helt plötsligt får jag möjlighet att sitta ensam vid frukostbordet en lördagsmorgon och läsa tidningen. När hände det senast?

Först: Nej men det kan jag väl inte. Här ser ju ut som sjutton (Igen, storstädade inte vi nyss?) och jag borde verkligen dammsuga och tvätta golven och plocka upp i hallen och städa toaletten…

Sedan: Nä, jag gör det! Jag bara gör det! Jag sätter mig mitt i smulhavet och läser tidningen.

Till ytterligare glädje kommer jag dessutom på att vi har en semla i kylen som liksom bara står och väntar på mig. Det är ju så att man kan bli tårögd.

Först: Nu smyger jag ut och hämtar tidningen medan tevattnet kokar. Ingen hinner märka något.

Sedan: Jag har ju inga byxor på mig. Det lär grannarna definitivt märka. Byxorna finns på ovanvåningen, där även barnen finns. Barnen som garanterat kommer att upptäcka mig om jag går upp, sätta sina älskade små klor i mig och aldrig någonsin låta mig läsa tidningen i fred igen.

Jag överväger först att ta min längsta vinterjacka på mig och gå ändå. Jag kan ju hoppas att grannarna inte tycker att det är konstigt att jag är ute och promenerar iklädd vita kalasbyxor, men sedan hittar jag ett par byxor i tvättstugan, går ut i snöfallet (!), hämtar tidningen, dricker mitt te, äter min semla och läser i alla fall halva tidningen.

När jag sedan går från bordet för att hämta Signe och befria henne och resten av huset från odören som osar från hennes bakdel och som inte alls påminner om semla, så krasar det under mina fötter. Smulorna ligger kvar där de låg innan jag läste tidningen, samma kladdiga små fotavtryck pryder golvet och jackorna värmer fortfarande sin plats på hallmattan. Inget har blivit värre av att jag tog en stund för mig själv. Däremot har en del blivit bättre.

En rolig grej angående sjukhusbesöket häromdagen förresten… Efter besöket ringde jag min mamma för att berätta de goda nyheterna. Hon ringde i sin tur till min pappa och proklamerade att ”Lina ringde och hon var så glad. Hon hade gått upp i vikt och det var så bra.”

Eeeeh. Ja det vore väl ett evigt glädjeämne i så fall. Jag kanske borde ta en semla till.