Nu tror ni kanske att jag är värsta drama queenen som liksom ”nä jag tänker minsann inte skriva mer om ingen bryr sig om att tala om varför”. Som när man var liten och bestämde sig för att aldrig, aldrig någonsin prata med mamma igen för att hon bara var den dummaste i hela världen och minsann skulle få böna och be för att man skulle yppa ett endaste ord till henne igen. Det där höll väl aldrig särskilt många minuter men så är det alltså inte nu, det har bara varit fullt upp helt enkelt. Men jag måste ändå erkänna att resultatet av min lilla invite varit lite nedslående. Närmare sexhundra läsare sedan jag skrev inlägget och bara tre av dem kunde komma på anledningar till att det de läste borde fortsätta skrivas. Det får väl ändå klassas som någon form av flopp.

Hur som helst så spelar det ingen roll. Natten efter att jag skrivit inlägget så låg jag och funderade och kom fram till följande:

Anledning ett, två och tre räcker för mig. Jag vill skriva, jag kan och det känns bra att göra det. Mer pretentiöst än så behöver det inte vara. Jag behöver inga ädla föresatser för att ta en liten bit av det stora vida nätet i anspråk, inga föreställningar om att jag hjälper andra, bidrar till en bättre värld, sprider glädje eller annat vackert. Inget mer än att det känns bra för mig, för mig, för mig.

Om denna egotripp sedan kan ha positiva bieffekter så må det vara hänt. Alla sådana, så som Benjamins skifte från sondmatning till flaskmatning, är liksom mer än jag någonsin kan be om.

Så är det.

Vi har hälsat 2012 välkommet och Signes nyårslöfte var att börja promenera på allvar (förövrigt samma löfte som hennes far avgav så nu kan de  ge sig ut på turer tillsammans och samla kilometer. Jag vet vem jag skulle satsa pengarna på). Även om hon har kunnat gå ett bra tag så har hon liksom inte kommit igång ordentligt. Hon har varit lite skraj helt enkelt. Men, på nyårsdagens morgon så såg jag plötsligt i ögonvrån hur Signe kom gående till sängen där jag log och drog mig. (Jag har inte lovat något.) Bara så där. ”Nytt år, nya möjligheter”, tänkte Signe.

En helt annan sak: Min andra unge har aldrig haft några som helst problem med mat. Han älskar allt och äter precis lagom mycket. Bara för att ni ska få en liten uppfattning om hur bortskämda vi var innan Signe kom så kan jag berätta att det lät så här vid dagens lunch:

- Mmmm, vad är det här?

- Janssons.

- Åh gott. Och så fisk också! Är det lax?

- Ja.

- Jag gillar lax jättemycket. Men dom här, vad heter dom?

- Brysselkål.

- Mmmm, brysselkål, det är mina favoriter.

Och så åt han upp nästan allt och tog om av brysselkålen. Det är bara att hoppas på att lillasyster tar intryck.