Linas liv i limbo

Alla inlägg under december 2011

Av Lina - 11 december 2011 23:22

Alvin har kräkts. Mr. Magsjuka has officially entered the building.


Å nej, å nej! Nu håller vi tummarna för att Signe klarar sig. Mamman och pappan i huset sitter här och luktar simhall efter att ha gått lös med klorin i köket och på toaletten i ett fåfängt försök att hålla alla basilusker stångna. Snacka om att slåss mot väderkvarnar.


Åh fy! Och så den obligatoriska känslan av illamående efter att ha sanerat en nerkräkt unge och en kräkfylld säng. Hu! Pyjamas, sängkläder, täcke, kudde, handduk och till på köpet en stor docka med tygkropp (Klara – Alvins bebis som han tog sig an för några månader sedan. Han är en superfin pappa…), nu ligger allt i tvättmaskinen. Utom Klara som ligger i badet.


Och jag sitter och känner efter och känner efter och känner efter och lyssnar upp mot sovrummet där Signe ligger. Blä, blä, blä. Nu går jag och lägger mig och imorgon är alla friska. Okej?

Av Lina - 8 december 2011 23:09

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men jag gör det ändå. Wild and crazy. För alltid när jag vill skriva, kommer på grymt bra saker att skriva (ibland så fina att det nästan rinner en liten tår, ibland så roliga och jag går och fnissar för mig själv, ibland så tänkvärda att jag känner mig som någon slags guru) då kan/hinner jag inte skriva. Typiskt!


Jag hade glömt hur extremt intensiv ettårsåldern är. Inte en lugn stund. Inte en endaste. Visst, hon sover två gånger om dagen, men det är inga långa stunder och då måste jag försöka hinna röja undan i alla fall lite av allt det hon dragit fram/rivit ner/slängt ut, plus att det finns tvätt och disk och annat som måste hållas undan för att vi överhuvudtaget ska kunna bo kvar här. Ja, som för de flesta andra småbarnsföräldrar, så känns dagarna som ett enda långt maraton av plockande och ändå känns/syns det som om man inte gjort någonting när kvällen kommer. Märkligt. Och tro mig, jag är ICKE någon pedant. Annars kunde man ju tänka sig att jag bara kunde se till att bli lite mer laid back och inse att ordstävet ”Att städa när man har småbarn är som att skotta i snöstorm” är en sanning värd ett alldeles eget korsstygnsbroderi. (Ni som hängt med från början vet att jag hängav mig åt denna ädla hantverkskonst när jag låg på sjukhuset och spred fostervatten omkring mig. När jag får mer tid ska jag minsann ta upp det igen och brodera en bonad.)  


En vettig grej hann jag med idag i alla fall (förutom att se två avsnitt av julkalender på datorn tillsammans med Alvin i hans säng). Jag var på sjukhuset med Signe för att kolla till knapphålet. Det läker så dåligt, vätskande och svullet och dant. Igår började det blöda och ha sig och så kan vi ju inte ha det. Så jag ringde till sköterskan imorse och hon klämde in oss mellan två patienter. Snällt. Så nu är hela härligheten lapiserad, kortisonerad och bandagerad och vi hoppas på det bästa. Jag har ingen aning om hur ärret kommer att se ut men föreställer mig att det kommer att bli ungefär som en andra navel.


Fanns det inte en Bond-snubbe som hade det? Nej, det var en tredje bröstvårta förresten. The man with the golden gun, om jag inte minns fel. Då är det väl bättre med två navlar i alla fall. Speciellt om man är tjej, för man får väl anta att det skulle hänga med ett extra bröst med den extra vårtan och det hade ju verkligen varit freakat.


Jag tänker en del på hur Signe kommer att uppleva sitt ärr, hoppas att hon inte ska vara ledsen över det. Hoppas hon förstår att vi kände att vi inte hade något val. Men ännu mer tänker jag på om hon fått några ärr inuti, inne i själen. Jag tänker på hur den märkliga starten i livet kan ha påverkat henne och hoppas, hoppas, hoppas att den bara gjort henne starkare, segare och mer unik.

Av Lina - 6 december 2011 22:48

 



  


 


 


 




 


   

Av Lina - 5 december 2011 23:06

Jag sitter på ett tåg. Någon äter clementin. Doften sprider sig i vagnen och jag tänker på jul. Den okände mannen bredvid mig sprider en annan doft, doften av gammal fylla. Fast det vet han nog inte om. Jag funderar på om han var på firmafest igår, men så kommer jag på att det är måndag och att han orimligen firmafestat på en söndag. Kanske var han på en vanlig fest. Eller ingen fest alls. Kanske var han ledsen och drack för att känna sig glad. Vad vet jag? Han ser välvårdad ut och är säkert jättetrevlig men jag är mest nöjd att han tyst, sover och är så smal att det inte finns minsta risk att vi kommer att stöta ihop, trots att vi delar sätespar.


Synd bara att han luktar gammal fylla. Hade han inte gjort det så hade jag inte ens märkt att han fanns. Då hade han varit den perfekta okända medresenären.


Nu kände jag mig väldigt svensk när jag skrev det där. Eller, i alla fall svensk på det där sättet som vi svenskar säger att vi är svenska på. Jag vet inte att jag hört någon från ett annat land beskriva att det är typiskt svenskt att inte prata med sina medresenärer. Eller, har jag det?


Någonstans långt bak i minnet bubblar det upp en bild av en afrikan jag fått beskriven för mig. (Jag vet att jag borde kunna klämma fram en nationalitet här, att det inte är politiskt korrekt att behandla Afrika som ett enda land när det i själva verket består av över femtio sådana, men, nu kan jag inte det.) Han var hur som helst ny i Sverige, bosatt eller placerad någonstans långt uppe i norr och skulle åka buss. Bussen var tom på resenärer, så när som på en annan passagerare och mannen från Afrika tyckte så synd om den ensamma medpassageraren att han så klart satte sig på sätet bredvid honom. DET var inte svenskt. Man sitter ju inte bredvid en främling om man inte är tvungen. Man pratar inte med dem heller. Fast om man är tvungen att göra det, då kan det bli riktigt trevligt.


Jag åkte taxi till tåget tidigt imorse och pratade med taxichauffören hela vägen. Eller, det var kanske mest han som pratade och det gjorde han bra. Han pratade och skrattade faktiskt precis som en av Jan Rippes karaktärer i After Shave. Ni vet han den byfåneaktige mannen som kan dyka upp lite varstans och berätta en historia som han själv tycker är rolig och som gärna innehåller en fras i stil med ”den e för jävvla bra den” följt av ett frustande hästgnägg till skratt. Taxichauffören hade snarlik dialekt och skrattade på samma sätt i sina berättelser, som var lite svåra att hänga med i, men som han själv tyckte var väldigt underhållande.


Efter att radions trafikinformatör uppe i Stockholm uttalat namnet på en för oss närliggande ort fel och chauffören skrattat klart åt det (”He, he. Gnägg. Kåde! Var ligger Kåde?!”) så kom han igång och berättade om andra missar han hört i radio. Sådana där felsägningar som gärna samlas ihop i bunt till nyår och presenteras i kavalkad över det gångna årets tokigheter. Chauffören berättade, med rösten fylld till bredden av oförlöst skratt, hur en reporter i lokalradion försover sig, blir väckt och formligen kastas in i studion, hals över huvud mitt i sändning. Yrvaken börjar han tala ut i etern och det han säger låter helt rätt men är helt fel. Det hela var tydligen helt obegripligt, men ”verbalt helt korrekt”. Jag undrar leende hur något kan vara helt korrekt verbalt men ändå vara helt omöjligt att förstå, men så var det visst. Chauffören går nästan upp i falsett när han berättar att inslaget med den nyvakna reportern senare började användas i utbildningssyfte ”för det var så jävvla bra”. ”Verbalt helt riktigt men helt obegripligt. He he. Gnägg.” Och jag tänker att jag gärna hade velat höra hur det lät och undrar vilken utbildning jag kan skriva in mig på för att få höra inslaget.


Av Lina - 3 december 2011 15:58

Inte förrän nu, när det är borta, inser jag hur knappen påverkat oss. Jag kommer på mig själv med att ta höjd när jag lyfter Signe ur spjälsängen, så att inte knappen ska fastna i kanten. Likadant när jag lyfter henne ur matstolen. Jag lyfter liksom bakåt och extra högt så att inte knappen ska råka haka fast i bygeln. Jag skyndar mig att ta på henne tröjan vid påklädning, men kommer på att jag lika gärna kan ta byxorna först. Det finns ingen knapp som hon kan lockas att dra ut. Omedvetet har hela mitt rörelsemönster anpassats med hänsyn till knappen. Signes med. Nu försöker jag visa henne att ett alternativt, och mer säkert sätt att ta sig ner för trappan än att försöka gå ner när man faktiskt inte kan gå, är att kana baklänges på mage. Nu är det ett alternativ, nu när inte knappen riskerar att ligga kvar på ett trappsteg halvvägs ner.


Så, vi rör oss fritt nu. Inte tillknäppt, mer uppknäppt.



Av Lina - 1 december 2011 22:56

Igår var vi på sjukhuset IGEN. Bla bla bla vad jag är trött på att skriva om de där besöken. Nervöst innan, Spänt under. Besviket eller lättat efter. Ungefär så brukar det se ut. Igår var det nervöst innan och spänt under. I alla fall i början av besöket.


Vågen visade tvåhundra gram uppåt sedan sist. Tvåhundra gram på tre veckor är klart godkänt och dessutom hade hon dragit ut på längden. Bra jobbat Signe! (Jag fattar inte hur hon gör. Det har ju gått flera dagar den senaste tiden då hon nästan inte ätit någonting.)


Vi fick träffa en annan läkare än den jag varit så oförskämd (ärlig) mot i mitt brev. Vi träffade henne som hastigast under semestrarna i somras så hon kände väl till oss, hade läst på och blivit briefad av sköterskan. Vi fick de vanliga frågorna om hur det går och vi gav de numera vanliga svaren om att det går bra, okej, inte dåligt. Så följde traditionsenligt frågorna kring vad hon egentligen äter samt de sedvanliga svaren att hon äter som andra barn i hennes ålder, att hon inte är särskilt förtjust i välling men gillar pasta och nyss har upptäckt tjusningen med köttbullar.


Signe var i högform och befann sig högt och lågt i hela besöksrummet samtidigt. (Hon var bland annat en millisekund från att stänga av datorn. Hon är, som jag sagt tidigare, ett tekniskt geni.) Läkaren gick vidare och man kan säga att hon kollade kurvorna i två steg. Först tittade hon på kurvorna i datorn. Hon förstorade upp tillväxtkurvorna och visade oss att de tuffar på försiktigt men stadigt uppåt. Hon tyckte att det såg bra ut och vi kände en vag känsla av att hon trodde på oss, att hon trodde på Signe.


Märkligt. En märklig, ovan känsla.


Hon gick vidare till att titta på Signes egna kurvor. Naken och mjuk stod vår lilla docka där på bordet medan doktorn tittade och klämde, smekte henne mjukt över rygg, rumpa och lår och sa ”Du är fin lilla Signe. Ja du är så fin så.” Hon konstaterade, som alla andra som möter Signe gör, att hon är liten. Hon är liten för sin ålder och det får vi räkna med att hon kommer att vara fram till tre, fyra års ålder. Så är det med barn födda så tidigt som Signe. Hon har dessutom en låg vikt i förhållande till sin längd, men läkaren tyckte att hon hade ett fint hull som satt där det skulle och signalerade ingen oro över all denna litenhet och lätthet.


Så var det ju det där med knappen. Läkaren hade förstått att vi förtvivlat gärna ville bli av med den. Så sa hon, förtvivlat gärna, och jag tänkte ”Har vi sagt det, har vi signalerat det, vill vi det?” Ja det vill vi väl, fast ändå, det känns som att hoppa utan att veta hur långt det är till marken.


Doktorn sa att det var vårt beslut, att det var upp till oss, målade upp två alternativ som lät okej båda två. Antingen tog vi bort knappen nu, och hon såg egentligen inga hinder för det, eller så lät vi den sitta ett litet tag till, över vintern och den värsta influensaperioden. Om vi tog bort den nu så blev det så klart lite besvärligare att hjälpa henne om hon skulle blir sjuk och äta dåligt, men samtidigt så kan det drabba alla barn och då löser man det, utan knapp.


Jag och Fredric tittade på varandra, resonerade fram och tillbaka, gick i regress (”Du får bestämma. Nej du. Nej du…”), gaskade upp oss och sa ”Vi vill ta bort den”. ”Ja, då gör vi det”, sa doktorn.


Svårare än så var det inte. Själva borttagningen gick på en minut. Plåstret på magen kändes mjukt och slätt när jag höll Signe i famnen efteråt och jag visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle känna. Det vet jag fortfarande inte. Jag kan inte ta in att vi är framme. Att vi nått målet. Att Signe bara är Signe, utan extrautrustning som måste skötas om och är i vägen och fastnar och riskerar att ryckas loss. Jag klappar henne över magen så fort jag kommer åt och känner olika saker varje gång. Jag är glad. Jag är melankolisk. Jag är orolig. Jag är gråtmild. Jag är lättad. Jag är sentimental.


Men Signe, hon är obrydd. Hon går vidare i livet. Bokstavligen. Igår kväll tog hon sina första steg.

Skapa flashcards