”Men jag vill inte dö!” Alvin skrek och grät förtvivlat uppe i sitt rum och jag rusade dit. Det var sent på juldagskvällen och Fredric hade för fyrtioåttonde gången denna afton gått med honom upp till hans säng. Det är svårt för en liten kropp att komma till ro efter en dag full med nya leksaker, massa godsaker och släktkalas.

Väl uppe på rummet såg jag en förtvivlad liten Alvin i halvdunklet. Tårarna trillade i strid ström ner för kinderna och han hulkade fram att han inte ville dö, att han inte ville bli gammal. Lilla, lilla älskade unge! Fredric såg olyckligt på mig och berättade att han fått frågan från sonen om människor försvinner. ”Pappa, är det så att människor ibland kan försvinna?” Han hade svarat att jo, så kan det vara. Människor blir gamla och så dör de, de försvinner och finns inte mer. Då bröt Alvin ihop och det var det jag hört från min halvdvala i TV-soffan.

Jag har aldrig sett Alvin gråta på det sättet och jag höll om honom, klappade på honom och sa att han inte skulle dö nu, att det skulle dröja länge innan han blev gammal men att det hände alla människor, att alla var barn först och sedan blev gamla. Jag tog morfar som exempel, berättade att han var gammal nu men att han också varit liten som Alvin och farmor och farfar med, fastän de var gamla nu. ”Ja, och gamlamormor och gammelmorfar. De är ännu gamlare”, snyftade Alvin och jag höll med. Han fortsatte gråta men lugnade långsamt ner sig när jag berättade att han, innan han blev gammal och dog, skulle fylla fem år och då skulle vi ha kalas. Sedan skulle han fylla sex och ha kalas igen och sedan sju och åtta och nio och så långt som man nästan inte kan räkna. Så många födelsedagar och så många kalas. Mer än det behövde han inte tänka på nu.

Så plötsligt vara han nöjd och glad igen och deklarerade att han skulle berätta för alla sina kompisar att innan man dog så skulle man fylla år så många gånger som man nästan inte kan räkna. Vi sa god natt och han somnade.

Det var vad som hände, utom mig.

Inom mig kramade jag sönder min förstfödde. Jag grät och skrek förtvivlat att jag inte heller ville att han skulle dö. Att han inte fick dö. Att inget fick hända honom. Jag blickade upp mot himlen och hulkade fram att jag inte heller ville dö, att jag var så rädd att dö, att behöva lämna mina barn, min man, min familj, mitt liv. Jag vaggade mina barn fram och tillbaka i min famn och bestämde mig för att aldrig släppa dem igen. Så att inget ont skulle hända dem. Så att inget ont skulle hända mig. Inom mig såg jag föräldrar som liksom jag torkade tårade barnakinder men där löftena om att döden skulle dröja inte längre innehöll någon sanning.

Det var vad som hände, inom mig. Och när jag gick ner på nedervåningen igen kände jag mig helt omskakad.

Att förlora ett barn. Jag kan inte förstå hur det känns, jag vill inte förstå hur det känns. Ändå ligger det så nära under huden nu för tiden, på ett sätt som det aldrig gjort förut. Min egen död, andras död, allts förgänglighet.

Jag ser det runtomkring mig, hur andra i min egen ålder, främst mammor, fått tanken på döden in under huden. Vissa mer än andra och kanske mest jag själv som faktiskt legat vaken om natten i en sjukhussäng och planerat för begravning av en kista i storlek som en skokartong. Jag minns att jag de där första dagarna efter att vattnet gått och vi svävade i ovisshet kom fram till att jag ville ha en riktig begravning för barnet som jag ännu inte sett men som var Signe. Läkaren sa att hon bara vägde ett halvkilo och jag funderade, med tårarna rinnande ner i kudden, på hur liten kistan skulle vara, hur små de gjorde dem.

Det blev ingen begravning, ingen död. Bara liv, massor av liv. Och förhoppningsvis slipper jag, liksom de flesta andra, att någonsin begrava ett barn. Förhoppningsvis får jag bara uppleva födelsedag efter födelsedag, så många att jag knappt kan räkna dem alla och dör själv först när jag är helt färdig med att leva. Men helst skulle jag vilja ha garantier för det och så måste jag genast boka tid för att ta cellprover och så undrar jag om det går att få tid för mammografi trots att man bara är strax över trettio och inte har bröstcancer i släkten.

Vad har det egentligen blivit av mig? Vem har jag blivit? Rädd och gråtmild, det har jag aldrig varit förut men nu verkar jag ta igen för ett helt liv med torra öron framför TV-apparater och biodukar. När vi bläddrade förbi Bingolottos uppesittarkväll i fredags och såg en kvinna vinna en resa till Thailand till ett värde av fyrtiotusen kronor växte en klump plötsligt upp i halsen på mig. Hon lät ju så glad, där på sin sida telefonlinjen.

Alvin fick skridskor i julklapp och jag har grävt fram mina gulnade koståkningsdito från 1991 för att kunna åka med honom. Men så tvekar jag och vet inte hur det ska gå till för jag har ju ingen hjälm och vet inte om jag har lust att lägga pengar på en heller och då kan jag ju inte åka för tänk om jag ramlar, slår i bakhuvudet och dör, alternativt blir svårt skadad.

Hur hämmad får man bli? Hur hämmad får man bli av att livet gett en en törn eller två? Det finns ju många som är så mycket mer drabbade än jag. Sitter de också hemma, rädda och lipar över banaliteter? Nej, jag vill inte vara rädd att dö. För den som är dörädd är livrädd och jag vill inte vara rädd för att leva.