Alvins kusin Melker var hemma hos oss för några dagar sedan. Efter maten fick Signe en påse nötcrème och jag riktigt såg hur det lyste av längtan i ögonen på Melker när han såg det.

- Jag vill också ha en sån, sa Melker.

- Nej lilla gubben, det är bara Signe som får det, förklarade jag.

- Ja, sa Alvin, det är bara Signe som får nötcrème och jag får Piggelin när jag har kräkts.

Är det rättvist, kan man ju undra. En får sötsaker varje dag och en annan får bara lite ynklig isglass när han är magsjuk. Är det rättvisa det?

Ja, nu är ju inte sockerintaget riktigt så ojämnt fördelat här hemma. Det slinker allt in en och annan chokladruta i en femårings mun också, trots att det inte är lördag, men det är mest för att hans föräldrar vill vara snälla och inte för att femåringen inte kan ta ett nej. För det kan han. Han förstår, han fattar och accepterar att läget är som det är. Det har han gjort från dag ett. Utan grin och utan gnäll, med gott humör och en medgörlighet som förvånat har han hängt med i varje sladd och varje sväng från det att jag lades in på sjukhus nummer ett med trasig rygg för nästan två år sedan, via sjukhus nummer två där Signe till slut föddes, till sjukhus nummer tre och hela tiden på neonatalavdelningen, tillbaka till det andra sjukhuset där knappen både opererades fast i och senare togs bort från magen på hans lillasyster.

Som jag har gråtit de här åren, som vi har oroat oss och varit frånvarande både i kropp och i sinne. Vilken galen tid! Att inte ungen också blivit galen, det är ett rent under!

Så vandrar tankarna och jag kommer fram till att han är världens bästa unge, min Alvin, och det mest tåliga storasyskon man kan tänka sig. Men så läser jag om hans gelikar, Bella och Frida som också har småsyskon med stor matproblematik och jag inser att ungar är fantastiska, att de växer av utmaningar och inte är i närheten så sköra som vi ibland vill få dem till.

Och rättvisa är inte att alla få lika många chokladbitar. Rättvisa är att var och en får just så många chokladbitar som de behöver. Det fattar väl minsta barn.

 

Fröken S

21 december 2011 13:34

Ja, precis! Barn är fantastiska och ibland undrar man hur det kommer sig att vuxna inte har den förståelsen som barn har. Alvin är verkligen toppen, bättre storebror kunde hon inte haft :) Ha en riktigt God jul och ett gott nytt år! Kram till hela familjen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...