Jag sitter på ett tåg. Någon äter clementin. Doften sprider sig i vagnen och jag tänker på jul. Den okände mannen bredvid mig sprider en annan doft, doften av gammal fylla. Fast det vet han nog inte om. Jag funderar på om han var på firmafest igår, men så kommer jag på att det är måndag och att han orimligen firmafestat på en söndag. Kanske var han på en vanlig fest. Eller ingen fest alls. Kanske var han ledsen och drack för att känna sig glad. Vad vet jag? Han ser välvårdad ut och är säkert jättetrevlig men jag är mest nöjd att han tyst, sover och är så smal att det inte finns minsta risk att vi kommer att stöta ihop, trots att vi delar sätespar.

Synd bara att han luktar gammal fylla. Hade han inte gjort det så hade jag inte ens märkt att han fanns. Då hade han varit den perfekta okända medresenären.

Nu kände jag mig väldigt svensk när jag skrev det där. Eller, i alla fall svensk på det där sättet som vi svenskar säger att vi är svenska på. Jag vet inte att jag hört någon från ett annat land beskriva att det är typiskt svenskt att inte prata med sina medresenärer. Eller, har jag det?

Någonstans långt bak i minnet bubblar det upp en bild av en afrikan jag fått beskriven för mig. (Jag vet att jag borde kunna klämma fram en nationalitet här, att det inte är politiskt korrekt att behandla Afrika som ett enda land när det i själva verket består av över femtio sådana, men, nu kan jag inte det.) Han var hur som helst ny i Sverige, bosatt eller placerad någonstans långt uppe i norr och skulle åka buss. Bussen var tom på resenärer, så när som på en annan passagerare och mannen från Afrika tyckte så synd om den ensamma medpassageraren att han så klart satte sig på sätet bredvid honom. DET var inte svenskt. Man sitter ju inte bredvid en främling om man inte är tvungen. Man pratar inte med dem heller. Fast om man är tvungen att göra det, då kan det bli riktigt trevligt.

Jag åkte taxi till tåget tidigt imorse och pratade med taxichauffören hela vägen. Eller, det var kanske mest han som pratade och det gjorde han bra. Han pratade och skrattade faktiskt precis som en av Jan Rippes karaktärer i After Shave. Ni vet han den byfåneaktige mannen som kan dyka upp lite varstans och berätta en historia som han själv tycker är rolig och som gärna innehåller en fras i stil med ”den e för jävvla bra den” följt av ett frustande hästgnägg till skratt. Taxichauffören hade snarlik dialekt och skrattade på samma sätt i sina berättelser, som var lite svåra att hänga med i, men som han själv tyckte var väldigt underhållande.

Efter att radions trafikinformatör uppe i Stockholm uttalat namnet på en för oss närliggande ort fel och chauffören skrattat klart åt det (”He, he. Gnägg. Kåde! Var ligger Kåde?!”) så kom han igång och berättade om andra missar han hört i radio. Sådana där felsägningar som gärna samlas ihop i bunt till nyår och presenteras i kavalkad över det gångna årets tokigheter. Chauffören berättade, med rösten fylld till bredden av oförlöst skratt, hur en reporter i lokalradion försover sig, blir väckt och formligen kastas in i studion, hals över huvud mitt i sändning. Yrvaken börjar han tala ut i etern och det han säger låter helt rätt men är helt fel. Det hela var tydligen helt obegripligt, men ”verbalt helt korrekt”. Jag undrar leende hur något kan vara helt korrekt verbalt men ändå vara helt omöjligt att förstå, men så var det visst. Chauffören går nästan upp i falsett när han berättar att inslaget med den nyvakna reportern senare började användas i utbildningssyfte ”för det var så jävvla bra”. ”Verbalt helt riktigt men helt obegripligt. He he. Gnägg.” Och jag tänker att jag gärna hade velat höra hur det lät och undrar vilken utbildning jag kan skriva in mig på för att få höra inslaget.