Inte förrän nu, när det är borta, inser jag hur knappen påverkat oss. Jag kommer på mig själv med att ta höjd när jag lyfter Signe ur spjälsängen, så att inte knappen ska fastna i kanten. Likadant när jag lyfter henne ur matstolen. Jag lyfter liksom bakåt och extra högt så att inte knappen ska råka haka fast i bygeln. Jag skyndar mig att ta på henne tröjan vid påklädning, men kommer på att jag lika gärna kan ta byxorna först. Det finns ingen knapp som hon kan lockas att dra ut. Omedvetet har hela mitt rörelsemönster anpassats med hänsyn till knappen. Signes med. Nu försöker jag visa henne att ett alternativt, och mer säkert sätt att ta sig ner för trappan än att försöka gå ner när man faktiskt inte kan gå, är att kana baklänges på mage. Nu är det ett alternativ, nu när inte knappen riskerar att ligga kvar på ett trappsteg halvvägs ner.

Så, vi rör oss fritt nu. Inte tillknäppt, mer uppknäppt.