Linas liv i limbo

Direktlänk till inlägg 1 december 2011

App lapp sa att du slapp knapp

Av Lina - 1 december 2011 22:56

Igår var vi på sjukhuset IGEN. Bla bla bla vad jag är trött på att skriva om de där besöken. Nervöst innan, Spänt under. Besviket eller lättat efter. Ungefär så brukar det se ut. Igår var det nervöst innan och spänt under. I alla fall i början av besöket.


Vågen visade tvåhundra gram uppåt sedan sist. Tvåhundra gram på tre veckor är klart godkänt och dessutom hade hon dragit ut på längden. Bra jobbat Signe! (Jag fattar inte hur hon gör. Det har ju gått flera dagar den senaste tiden då hon nästan inte ätit någonting.)


Vi fick träffa en annan läkare än den jag varit så oförskämd (ärlig) mot i mitt brev. Vi träffade henne som hastigast under semestrarna i somras så hon kände väl till oss, hade läst på och blivit briefad av sköterskan. Vi fick de vanliga frågorna om hur det går och vi gav de numera vanliga svaren om att det går bra, okej, inte dåligt. Så följde traditionsenligt frågorna kring vad hon egentligen äter samt de sedvanliga svaren att hon äter som andra barn i hennes ålder, att hon inte är särskilt förtjust i välling men gillar pasta och nyss har upptäckt tjusningen med köttbullar.


Signe var i högform och befann sig högt och lågt i hela besöksrummet samtidigt. (Hon var bland annat en millisekund från att stänga av datorn. Hon är, som jag sagt tidigare, ett tekniskt geni.) Läkaren gick vidare och man kan säga att hon kollade kurvorna i två steg. Först tittade hon på kurvorna i datorn. Hon förstorade upp tillväxtkurvorna och visade oss att de tuffar på försiktigt men stadigt uppåt. Hon tyckte att det såg bra ut och vi kände en vag känsla av att hon trodde på oss, att hon trodde på Signe.


Märkligt. En märklig, ovan känsla.


Hon gick vidare till att titta på Signes egna kurvor. Naken och mjuk stod vår lilla docka där på bordet medan doktorn tittade och klämde, smekte henne mjukt över rygg, rumpa och lår och sa ”Du är fin lilla Signe. Ja du är så fin så.” Hon konstaterade, som alla andra som möter Signe gör, att hon är liten. Hon är liten för sin ålder och det får vi räkna med att hon kommer att vara fram till tre, fyra års ålder. Så är det med barn födda så tidigt som Signe. Hon har dessutom en låg vikt i förhållande till sin längd, men läkaren tyckte att hon hade ett fint hull som satt där det skulle och signalerade ingen oro över all denna litenhet och lätthet.


Så var det ju det där med knappen. Läkaren hade förstått att vi förtvivlat gärna ville bli av med den. Så sa hon, förtvivlat gärna, och jag tänkte ”Har vi sagt det, har vi signalerat det, vill vi det?” Ja det vill vi väl, fast ändå, det känns som att hoppa utan att veta hur långt det är till marken.


Doktorn sa att det var vårt beslut, att det var upp till oss, målade upp två alternativ som lät okej båda två. Antingen tog vi bort knappen nu, och hon såg egentligen inga hinder för det, eller så lät vi den sitta ett litet tag till, över vintern och den värsta influensaperioden. Om vi tog bort den nu så blev det så klart lite besvärligare att hjälpa henne om hon skulle blir sjuk och äta dåligt, men samtidigt så kan det drabba alla barn och då löser man det, utan knapp.


Jag och Fredric tittade på varandra, resonerade fram och tillbaka, gick i regress (”Du får bestämma. Nej du. Nej du…”), gaskade upp oss och sa ”Vi vill ta bort den”. ”Ja, då gör vi det”, sa doktorn.


Svårare än så var det inte. Själva borttagningen gick på en minut. Plåstret på magen kändes mjukt och slätt när jag höll Signe i famnen efteråt och jag visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle känna. Det vet jag fortfarande inte. Jag kan inte ta in att vi är framme. Att vi nått målet. Att Signe bara är Signe, utan extrautrustning som måste skötas om och är i vägen och fastnar och riskerar att ryckas loss. Jag klappar henne över magen så fort jag kommer åt och känner olika saker varje gång. Jag är glad. Jag är melankolisk. Jag är orolig. Jag är gråtmild. Jag är lättad. Jag är sentimental.


Men Signe, hon är obrydd. Hon går vidare i livet. Bokstavligen. Igår kväll tog hon sina första steg.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Linda

2 december 2011 08:29

Ohhh!! Sitter i mammas kök och hon frågar mig vad de är som hänt för tårarna bara rinner på mig av glädje för er skull!! Heja heja Signe och er!! Ni är så bra!!

 
Anna

Anna

2 december 2011 08:29

Jahopp, då börjar jag arbetsdagen med lite tårar igen då. Men glädjetårar är så mkt bättre än ledsentårar så det är okej. :) Jag har tänkt på er så mkt sen jag fick sms:et, undrat över känslan att få smeka en liten "naken" mage. Tack för att du delar med dig! Kram

http://fridafilur.blogspot.com

 
Lorelai- Mamma till Nathalie och Elias

Lorelai- Mamma till Nathalie och Elias

2 december 2011 09:39

Vad underbart för er!
Underbart att knappen äntligen är borta och underbart att hon tagit sina första steg!

http://frubrunett.blogg.se

 
Ingen bild

I.B

2 december 2011 10:47

Stort grattis! Heja Signe och ert kämpande!!

 
Ingen bild

Maria

2 december 2011 11:34

Sitter här och glädjetårar rinner ner för kinderna. Ville bara skriva det och ser att det är fler som känner lika! Så glad för er skull att ni äntligen slipper knappen och att ni verkar ha träffat en klok och bra läkare!

 
Ingen bild

Sofia

2 december 2011 12:54

Hurra! Helt fantastiskt. Heja Signe.

 
Ingen bild

Kajsa

2 december 2011 18:26

Blir helt överrumplad över tårarna som kommer när jag läser. Allt gott framöver önskar jag hela familjen - och alla de släta vackra magarna.

 
qi

qi

2 december 2011 18:29

Stort grattis till er alla! Både för att knappen äntligen är borta och för de första stegen. Jag är full av beundran för er kamp, det är fantastiskt att få ha följa denna resa, du skriver så bra Lina!

http://hqi-izaella.blogspot.com

 
Ingen bild

jessica

2 december 2011 20:20

Nu sitter jag här och gråter. Duktiga Signe! Inga plastdetaljer mera.

 
Ingen bild

Fröken S

3 december 2011 21:18

Jag sitter här med tårar i ögonen, blev alldeles rörd när jag läste inlägget! Och jag kände en sån glädje och lättnad över att sköterskan liksom bara "Jamen, då tar vi bort den!" utan pekpinnar om ditt och datt!
Heja Signe som nu går (!) vidare!
Kram

 
Ingen bild

Susanna

6 december 2011 17:31

Fantastiskt att Signe fick möjligheten att bli av med knappen och att ni vågade!!!! Ett jättestort steg. Vår lilla tjej har vägt samma i ca 6 mån och klarar sig inte riktigt utan lite extra tillskott via knappen (knappt 9 kg 22 mån gammal). Men känner jag mig själv så skulle det ta länge innan vi skulle våga ta steget! Verkligen stort lycka till!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lina - 24 december 2013 22:38


En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Av Lina - 15 december 2013 23:51

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

Av Lina - 15 december 2013 22:28


För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Av Lina - 15 december 2013 22:02

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

Av Lina - 11 december 2013 23:09


http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se