Igår var vi på sjukhuset IGEN. Bla bla bla vad jag är trött på att skriva om de där besöken. Nervöst innan, Spänt under. Besviket eller lättat efter. Ungefär så brukar det se ut. Igår var det nervöst innan och spänt under. I alla fall i början av besöket.

Vågen visade tvåhundra gram uppåt sedan sist. Tvåhundra gram på tre veckor är klart godkänt och dessutom hade hon dragit ut på längden. Bra jobbat Signe! (Jag fattar inte hur hon gör. Det har ju gått flera dagar den senaste tiden då hon nästan inte ätit någonting.)

Vi fick träffa en annan läkare än den jag varit så oförskämd (ärlig) mot i mitt brev. Vi träffade henne som hastigast under semestrarna i somras så hon kände väl till oss, hade läst på och blivit briefad av sköterskan. Vi fick de vanliga frågorna om hur det går och vi gav de numera vanliga svaren om att det går bra, okej, inte dåligt. Så följde traditionsenligt frågorna kring vad hon egentligen äter samt de sedvanliga svaren att hon äter som andra barn i hennes ålder, att hon inte är särskilt förtjust i välling men gillar pasta och nyss har upptäckt tjusningen med köttbullar.

Signe var i högform och befann sig högt och lågt i hela besöksrummet samtidigt. (Hon var bland annat en millisekund från att stänga av datorn. Hon är, som jag sagt tidigare, ett tekniskt geni.) Läkaren gick vidare och man kan säga att hon kollade kurvorna i två steg. Först tittade hon på kurvorna i datorn. Hon förstorade upp tillväxtkurvorna och visade oss att de tuffar på försiktigt men stadigt uppåt. Hon tyckte att det såg bra ut och vi kände en vag känsla av att hon trodde på oss, att hon trodde på Signe.

Märkligt. En märklig, ovan känsla.

Hon gick vidare till att titta på Signes egna kurvor. Naken och mjuk stod vår lilla docka där på bordet medan doktorn tittade och klämde, smekte henne mjukt över rygg, rumpa och lår och sa ”Du är fin lilla Signe. Ja du är så fin så.” Hon konstaterade, som alla andra som möter Signe gör, att hon är liten. Hon är liten för sin ålder och det får vi räkna med att hon kommer att vara fram till tre, fyra års ålder. Så är det med barn födda så tidigt som Signe. Hon har dessutom en låg vikt i förhållande till sin längd, men läkaren tyckte att hon hade ett fint hull som satt där det skulle och signalerade ingen oro över all denna litenhet och lätthet.

Så var det ju det där med knappen. Läkaren hade förstått att vi förtvivlat gärna ville bli av med den. Så sa hon, förtvivlat gärna, och jag tänkte ”Har vi sagt det, har vi signalerat det, vill vi det?” Ja det vill vi väl, fast ändå, det känns som att hoppa utan att veta hur långt det är till marken.

Doktorn sa att det var vårt beslut, att det var upp till oss, målade upp två alternativ som lät okej båda två. Antingen tog vi bort knappen nu, och hon såg egentligen inga hinder för det, eller så lät vi den sitta ett litet tag till, över vintern och den värsta influensaperioden. Om vi tog bort den nu så blev det så klart lite besvärligare att hjälpa henne om hon skulle blir sjuk och äta dåligt, men samtidigt så kan det drabba alla barn och då löser man det, utan knapp.

Jag och Fredric tittade på varandra, resonerade fram och tillbaka, gick i regress (”Du får bestämma. Nej du. Nej du…”), gaskade upp oss och sa ”Vi vill ta bort den”. ”Ja, då gör vi det”, sa doktorn.

Svårare än så var det inte. Själva borttagningen gick på en minut. Plåstret på magen kändes mjukt och slätt när jag höll Signe i famnen efteråt och jag visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle känna. Det vet jag fortfarande inte. Jag kan inte ta in att vi är framme. Att vi nått målet. Att Signe bara är Signe, utan extrautrustning som måste skötas om och är i vägen och fastnar och riskerar att ryckas loss. Jag klappar henne över magen så fort jag kommer åt och känner olika saker varje gång. Jag är glad. Jag är melankolisk. Jag är orolig. Jag är gråtmild. Jag är lättad. Jag är sentimental.

Men Signe, hon är obrydd. Hon går vidare i livet. Bokstavligen. Igår kväll tog hon sina första steg.