Jag försöker hitta någon slags ansats för att skriva om att jag träffade sköterskan på föräldraträffen, att jag pratade med henne, att hon berättade att hon lämnat vidare brevet till läkaren, att det även var vidarebefordrat till någon slags högre instans eftersom det var ett klagomål, att det fanns möjlighet för oss att få tala med denna ”högre instans ” om vi ville det, men att vi då själva fick be om det.

Jag försöker hitta någon slags ingång för att beskriva föräldraträffen, hur jag upplevde den, vilka som var med, vilka öden jag fick ta del av. Denna föräldraträff som jag var så uppfylld av när jag kom hem att jag bara ville gå och lägga mig och sova. För vad annat kan man göra när frustrationen rinner ur öronen på en? Men jag hittar ingen ingång, ingen ansats, inget att ta spjärn mot utan bara dy och lera, kvicksand och sankmark.

Jag är så orolig och orolig och orolig att Signe inte ska äta tillräckligt. Jag har varit nere på BVC två veckor i rad för vägning och fått plus på vågen båda gångerna, men ändå, ändå, ändå gnager det inom mig. Hon är inte stor i maten Signe och hon är sannerligen inte stor i kroppen heller men hon äter, hon går upp i vikt och hon utvecklas. Så vad är då problemet? Varför vågar jag inte lita på att det är ”på riktigt”, att det kommer att hålla hela vägen? Betyder det verkligen så mycket med bekräftelse från sjukvården? Kan jag inte leva och fungera i mitt föräldraskap utan BVC-tanten som i tid och otid skriver mig på näsan att ”det är normaaaaalt”, att ”alla barn är olika”, att jag bara ska ”titta på barnet” och kanske främst av allt att ”inga barn svälter sig frivilligt” och att ”barn äter när de blir hungriga”.

Ja, varför kan ingen säga det till mig? Varför kan ingen hålla mig i handen och säga att allt kommer att bli bra? Någon som jag litar på, någon som vet vad det handlar om, någon av kött och blod. För även om läkaren i Graz är uppmuntrande och lugnande så tar det liksom inte skruv på samma sätt som om någon här, på plats, hade varit det.

Jag vill att någon ska klämma och känna på henne, sedan se mig i ögonen och säga att hon är fin, att hon är okej, att hon duger, att jag duger. Att det är bra nu, att det räcker med oro. Att det är bra. Att vi kommit hem. Att ingen del av oss, av vår familj, är kvar på sjukhuset, i kuvösen, med sondslang i näsan och syrgasmask för ansiktet. Att det är bra, okej, gott nog.

Och stryker någon mig över ryggen när de orden uttalas så kommer jag att börja gråta och aldrig sluta.