Varför skickade jag mejlet en fredagskväll? Avdelningen har bara öppet vardagar och nu har alla mina ord och meningar legat orörda och osedda en hel lång helg och jag har hunnit tänka alldeles för mycket på allt jag borde lagt till, dragit ifrån och skrivit annorlunda. Det är inte så att jag ångrar att jag skickade mejlet. Inte som min kollega som efter klickmisstaget ”svara alla” i ett mejl till hela kontoret galopperade runt i korridoren och tjoade ”Stoppa mejlet, stoppa mejlet!”. Nej, inte så. Och jag ångrar inte innehållet, det är verkligen min upplevelse. Det jag i svaga stunder ångrar är tonen av överlägsenhet, den air av högdragenhet som kanske kan uppfattas mellan raderna. ”Vi har fixat det, vi har klarat oss igenom så det så! Signe äter och frodas och kommer att fortsätta göra det oavsett vad som händer. Det fattar alla utom ni!”

Jag låter så självsäker. Mycket mer självsäker än jag känner mig. Så otroligt mycket mer självsäker än jag känner mig nu.

Tänk om jag har fel och de har rätt. Tänk om hon inte äter tillräckligt, tänk om hon slutar äta igen. Tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om tänk om…

Och med alla ”tänk om” kommer trugandet och de alldeles för täta materbjudandena som gör att Signe tappar intresset. Jag lägger för mycket smör i maten, viftar med för många skedar, lockar med för mycket godsaker samtidigt som jag försöker verka lite lagom intresserad och lagom glad och lagom uppmuntrande. Och så får jag ont i magen när hon inte äter upp sin välling och glömmer att hon åt en stor portion pasta och majs för bara ett par timmar sedan. Jag tvivlar på mig själv och jag tvivlar på Signe.

Och medan jag karvar in min orosrynka mellan ögonbrynen riktigt ordentligt så far Signe fram som ett jehu över golvet. Hon tjoar och skrattar, riskerar livet i trappan när vi inte är snabba nog att stoppa henne, drar ner krukväxter på golvet, äter jord, undersöker golvbrunnen i duschen, lyckas på något märkligt sätt ta sig ur badbaljan när jag vänder ryggen till och rumphasar naken ut i vardagsrummet med ett blött spår efter sig som efter en liten snigel. Och igår stod hon på egen hand för första gången.

Hon står där och vinglar på egna ben, och i henne finns inte att spår av tvivel på att hon kan klara allt, allt hon tar sig för.

 

Karin

16 oktober 2011 22:52

Du har inte fel, du har hjälpt din dotter på bästa sätt att börja äta igen. DU och din familj har gjort det. Inte den där läkaren som är högutbildad inom sitt område. Inte sköterskorna. Ingen annan.

Du ska vara stolt och vara självsäker för det du har gjort, kämpat för och vågat gå emot.

Tänk om du lyssnat på läkarna, skulle Signe fortfarande få mat via knappen?

Hoppas du får ett svar från läkaren. Men om hon tar illa upp, svarar hon nog inte.

Kram Karin

http://hostosabiten.blogspot.com

 

Sonja

17 oktober 2011 20:07

Du skrev ett jättebra mail. Tro på dej själv, ni är fantastiska föräldrar till en lika fantastisk Signe.
Ni har hjälpt tösen att lära sig äta själv o det gör hon med bravur. Hon är pigg o glad med mycket fart i, precis som en liten tjej i hennes ålder ska vara.
Stå på dej gumman. Ni är på rätt väg nu, håll er till det. Knappen kommer att tas bort snart, det är jag övertygad om. Tvivla inte på dej själv, du kan ta hand om din tjej på ett kanonbra sätt, finns inte något att klaga på överhuvudtaget.

Vi finns här o vi tänker på Er, glöm inte det.
Massa kramisar från Sonja

 

Camilla

17 oktober 2011 23:20

Hej Lina
Jag har "läst ikapp" lite idag och kan bara säga att jag är så ledsen för det jag läser. Ledsen för det bemötande ni får från sjukvården, ledsen för att de får dig att tvivla och ledsen för att de inte ser att Signe är en frisk glad unge! Hoppas verkligen att de har "stake nog" att kommentera ditt brev. (Måste avbryta här eftersom lillfisen skriker)
Stor kram

 

Maria

18 oktober 2011 06:53

Det var helt rätt att skicka mailet! ....en kommentar från lilla mig som läser din blogg troget och fascineras över er kamp med lilla starka Signe. Jag måste bara säga att du (ni) är fantastiska!!! Det här brevet är precis sådant som en del läkare behöver få ibland! Lite ödmjukhet inför andra erfarenheter och att kunna se det friska som du säger är väl inte ett för högt ställt krav på sjukvården kan man tycka?! Egna erfarenheter från sjukvården med ett av mina barn (dock av helt annan anledning än er) säger att det inte är endast ett ställe som sådant här tänk finns på...

Stå på er! Det är ni som föräldrar som känner er dotter bäst. Det är alldeles fantastiskt att ni har kommit så långt på så kort tid med er lilla tjej med hjälp av ert egna initiativ och en metod som NI tror på. Konstigt att svensk sjukvård är så emot den. Det bästa vore väl att testa för att kunna skapa sig egna forskningsresultat om det nu finns föräldrar som vill satsa allt på att prova?!!

Tack för att vi får vara med och dela er vardag genom den här bloggen!

//Maria

 

Fröken Sandra

19 oktober 2011 16:44

Jag kan bara hålla med föregående kommentarer! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...