Signe har gått upp i vikt.

Ja det har hon. Imorgon är det faktiskt en vecka sedan jag var på BVC med henne och äntligen, äntligen fick känna att vågen var på vår sida. Enligt den är hon nu tillbaka på i stort sett samma vikt som när vi startade sondavvänjningen för tre månader sedan. Hon är nu ett år gammal, åtta kilo tung och sjuttioen centimeter lång. Det är okej. Helt okej tyckte sköterskan. Visst är hon liten vår Signe, men hon håller sig inom något slags normalspann och utvecklas fint.

Det har som sagt gått en vecka och någon kanske undrar varför jag skriver om det här först nu, varför jag inte rusade hem och skrek ut min glädje i cyberrymden. (För det är väl där sann glädje hör hemma.) Svaret är att jag inte vet. Att jag inte vet någonting om någonting längre, allra minst om mig själv.

Jag blev så förvånad över min egen reaktion.

Först blev jag jätteglad. Jag kramade om min lilla nakna dotter så hårt, så hårt, klädde glädjestrålade på henne igen efter vägningen och fick härligt medhåll från sköterskan när jag berättade om vilken fantastisk resa vi gjort. Jag ringde till Fredric och berättade, jag ringde min mamma och alla var så glada. I mataffären slog jag på stort och köpte hjortstek till lördagens middag, planerade för höstiga tillbehör och smaskig dessert. Nu skulle vi fira!

Väl hemma satte jag ner Signe på golvet. Hon ”rumpade” iväg och jag ville bara gråta, bara lägga mig ner och fulgrina. Jag kan inte förklara det men det var som om alla krafter tog slut, som om jag sprungit ett evighetslångt lopp och nu äntligen nått målet. Helt slut och helt stum inombords.

Ja, jag kan inte förklara det som sagt. Men jag tog mig i alla fall samman, ställde in gråtkalaset och packade upp matvarorna. Middagen blev god, jättegod, men det där firandet får vi ta en annan gång. 

Och jag käner mig så otacksam.

 

Anna

16 september 2011 07:26

jag fick gåshud när du ringde och berättade och njuter till fullo över viktuppgången. Mycket lättare att göra det när man har distans :) Så när vår stund kommer så får du njuta över Fridas uppgång medan vi utmattade ligger i ett hörn och äter hjortstek som smakar blodpudding. Kram!

http://fridafilur.blogspot.com

 

Åsa

16 september 2011 22:08

I know the feeling. Hela processen är mycket mer psykiskt påfrestande än vad någon kan tro. Skulle man ha ett fint stöd från sjukvården skulle det vara en helt annan sak, men att gå igenom det mer eller mindre på egen hand är TUNGT. Ni har varit så duktiga! /Åsa

http://thegrazjourney.wordpress.com

 

Sofia

17 september 2011 22:30

Och jag gråter utmattad efter ett 1-årskalas inför vilket jag gjort mig en föreställning av att B, inspirerad av 2 jämnåriga matvrak till kusiner, i alla fall skulle smaka något av den goda tårtan. Skönt höra att det är fler som kraschar inuti!

Lina

18 september 2011 18:47

Signe firade ju också ettårsdag ett par veckor in i sondavvänjningen och åt inte en smula av sina tårtor, varken på själva födelsedagen eller på kalaset, men idag har hon ätit välling, macka, ägg, köttgryta, potatis, banan, muffins och mjölk. Jag vet att det är frustrerande Sofia, jag vet, men jag tror på en tvåårsdag med gräddtårta i stora lass för B. Kram.

 

Linda

21 september 2011 21:33

Jag blev oxå så fantastiskt otroligt glad över signes viktuppgång, heja heja!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...