Signe har gått upp i vikt.

Ja det har hon. Imorgon är det faktiskt en vecka sedan jag var på BVC med henne och äntligen, äntligen fick känna att vågen var på vår sida. Enligt den är hon nu tillbaka på i stort sett samma vikt som när vi startade sondavvänjningen för tre månader sedan. Hon är nu ett år gammal, åtta kilo tung och sjuttioen centimeter lång. Det är okej. Helt okej tyckte sköterskan. Visst är hon liten vår Signe, men hon håller sig inom något slags normalspann och utvecklas fint.

Det har som sagt gått en vecka och någon kanske undrar varför jag skriver om det här först nu, varför jag inte rusade hem och skrek ut min glädje i cyberrymden. (För det är väl där sann glädje hör hemma.) Svaret är att jag inte vet. Att jag inte vet någonting om någonting längre, allra minst om mig själv.

Jag blev så förvånad över min egen reaktion.

Först blev jag jätteglad. Jag kramade om min lilla nakna dotter så hårt, så hårt, klädde glädjestrålade på henne igen efter vägningen och fick härligt medhåll från sköterskan när jag berättade om vilken fantastisk resa vi gjort. Jag ringde till Fredric och berättade, jag ringde min mamma och alla var så glada. I mataffären slog jag på stort och köpte hjortstek till lördagens middag, planerade för höstiga tillbehör och smaskig dessert. Nu skulle vi fira!

Väl hemma satte jag ner Signe på golvet. Hon ”rumpade” iväg och jag ville bara gråta, bara lägga mig ner och fulgrina. Jag kan inte förklara det men det var som om alla krafter tog slut, som om jag sprungit ett evighetslångt lopp och nu äntligen nått målet. Helt slut och helt stum inombords.

Ja, jag kan inte förklara det som sagt. Men jag tog mig i alla fall samman, ställde in gråtkalaset och packade upp matvarorna. Middagen blev god, jättegod, men det där firandet får vi ta en annan gång. 

Och jag käner mig så otacksam.

Jag ligger bredvid Alvin när han somnar. Det blev sent ikväll och han är trött. Så trött att han till och med sa själv att vi inte skulle läsa någon bok. Han ville bara att jag skulle ligga bredvid. Så då gör jag det.

Jag ligger i den dämpade belysningen från nattlampan, lyssnar på andetag, väntar på att de ska bli tyngre och känner den lilla kroppen mot min. Tänker att den inte är så liten längre, fyra och ett halvt år gammal. Benen fortsätter långt ner under täcket och händerna som håller i den vita nallen har inget bebisaktigt över sig alls. De är smala, fortfarande lite bruna efter sommarens sol och fingernaglarna är kortklippta. En pojkes händer.

Jag stryker min hand över mjuk, mjuk hud. Drar handen över hans ansikte, från pannan och ner över ögonen. Berättar viskande att just så gjorde jag när han var en liten bebis och inte kom till ro. Först fladdrar de långa, ljusa ögonfransarna ideligen upp i min handflata, men när jag berättar om när han var liten så stängs ögonlocken över de stora blå och andningen blir långsamt tyngre.

Och mitt hjärta snörps ihop. Bröstkorgen imploderar. Jag tänker att jag inte visste, att jag inte hade någon aning om hur mina egna föräldrar egentligen älskade mig genom hela min barndom. Visst vet jag att de älskar mig, men inte att det kändes så här. Att det gjorde så ont. Så tänker jag på boken jag läser, den där mamman i familjen dör i början. Jag tänker på att mammor dör, att jag inte vill dö, att jag nästan kan vilja sluta leva för att inte riskera att dö.

Jag drar mitt huvud närmare Alvins. Han sover nu och jag drar långsamt näsan över hans kortklippta hår innan jag reser mig ur sängen. Jag känner doften som bara är hans och tänker att det är tur att han inte vet, att han inte förstår hur hans mammas tankar far eller hur ont det gör att älska honom.