En av alla åsikter jag fått till mig från läkarhåll angående metoden från Graz är att det är vanligt att barnen får en alltför ensidig kost efter behandlingen, att de inte uppskattar mat ”på riktigt”.

Till alla dessa förståsigpåare skulle jag bara helt kort vilja meddela att idag åt Signe rotmos och fläsklägg till middag. På riktigt. Till det drack hon vatten och åt knäckebröd. På riktigt.

Imorse blev hon riktigt galen när inte gröten slevades in i truten tillräckligt fort på henne. Sedan ändrade hon sig plötsligt och ville inte alls ha gröt utan bara banan. Till det ville hon dricka mjölk, för det tycker hon är gott. På riktigt. Och Mariekex, det är riktigt gott att gnaga på och kokt potatis äter hon gärna hel, som ett äpple i näven. På riktigt.

Jag kan fortsätta hur länge som helst och ju mer jag tänker på det desto mer uppretad blir jag av läkarnas attityd, på riktigt. För ska vi vara helt ärliga så är det inte särskilt många läkare som har verklig erfarenhet av metoden från Graz. Erfarenhet på riktigt. Jag har under mina lekmannamässiga efterforskningar inte hört talas om en enda läkare i Sverige som arbetat med metoden, på riktigt. De har bara bestämt sig för att inte gilla den helt enkelt. Kanske handlar det om okunskap. Kanske är de rädda för det okända. Kanske har det att göra med prestige. Kanske ligger det något gammalt missförstånd i botten som grumlar förståelsen för hur läkarna i Graz egentligen tar sig an barn som inte äter tillräckligt.

Vad vet jag? Vad vet jag egentligen på riktigt?

Men hur det är förhåller sig så lider barn. På riktigt. Barn kräks och barn mår illa. Barn förvägras den närhet som matning ger. Barn missar det sociala samspel som matstunden innebär. Barns motoriska utveckling hämmas och mammor och pappor lever med klumpar i sina magar i paritet med Mount Everest. På riktigt. Och ingen hjälp finns att få. Inte hjälp på riktigt.

Så är det. På riktigt.