Igår var det dags igen. Dags för samma kontroll på samma sjukhus med samma våg som visade samma vikt. Samma, samma, samma.

Jag fattar ingenting men får helt enkelt bara finns mig i att ha ett barn på sjuttio centimeter och strax under åtta kilo resten av livet. Det är visst där hon tänker stanna.

Jag för långa diskussioner med mig själv där jag försöker övertyga mig om att det är bra, att det är fantastiskt rent av att hon lyckas hålla vikten trots att hon nu är så aktiv och rörlig. Att det faktiskt bara gått lite mer än en månad sedan vi slutade mata i knappen och att det är rimligt att ge henne lite mer tid. Ibland lyssnar jag på mig själv, ibland inte.

Läkaren tyckte hur som helst att det var bra och vi ska inte dit igen förrän den 23 september, samma datum som Signe var beräknad att födas. Det är hennes ”andra ettårsdag” och det vore väl en ypperlig födelsedagspresent att få väga över åtta kilo.

I övrigt så kan sjukhuset ta sig i baken. Ja det kan de faktiskt. Jag är så otroligt irriterad på att de inte kan ge oss och metoden från Graz ett verkligt erkännande. Både jag och Fredric känner det som om de inte riktigt tar det vi varit med om på allvar. Läkaren yrar i parti och minut om att det ju är jättebra att Signe har en storebror, att det betyder mycket med en sådan inspirationskälla när små matvägrare ska sluta vägra och börja äta. Som om hon inte hade en storebror innan vi började sondavvänjningen!

Vi bryr oss inte om att säga emot. Vi hummar mest och berättar inte att Signe äter bäst ensam, att hon mest bara blir distraherad när Alvin är med eller att hon inte är särdeles intresserad av att se honom äta alls. Hon äter för att hon är hungrig. Hon äter för att hon tycker att det är gott. Hon äter för att vi med idogt arbete hjälpt henne att hitta tillbaka till de naturliga drifter för överlevnad som låg slumrande under de överdrivna matmängder hon tidigare pumpades full med. Så är det, men det tänker jag inte berätta för dem på sjukhuset för de bryr sig ändå inte. De bryr sig bara om sitt eget renommé som aktade specialister på barn med ätsvårigheter.

Aktade. Jo, jo. I så fall i betydelsen av att man ska akta sig för dem. Och ja, jag skriver i affekt. Jag har just torkat tårarna efter att ha läst om Fridas mammas ångest inför deras besök hos samma team imorgon. Läs, grina och håll sedan med om att det finns en och annan som kan ta sig där bak.