Det sörplande ljudet från en vällingflaska som dricks tom. Finns det något bättre? Jag tror inte det.

Igår fick jag höra det ljudet för första gången sedan Alvin, fyra och ett halvt, slutade dricka välling. Det var underbart, genererade stående ovationer samt krav på da Capo. Signe är inte den som är den, så hon hörsammade omedelbart sina föräldrars önskan och drack upp den andra omgången välling med. Samma ljuvliga slurp. Vi trodde knappt våra öron och hällde upp en skvätt till, men någonstans halvvägs genom den fick hon nog.

Totalt drack hon runt 140 milliliter, vilket med Signes mått mätt är ungefär det samma som att på egen hand dricka upp en gammaldags drickaback. Fantastiskt.

Och så har hon sagt sitt första ord. Hon valde att börja med det bästa ord jag kan tänka mig för henne.

Hon sa ”Gott”.

Signe har alltså haft feber. Innan det var hon snuvig och nu har hon en läskigt gulslemmig ögoninfektion. I båda ögonen.

Så typiskt. Mitt i vårt sondavvänjningsförsök (säg det snabbt tjugo gånger) så går hon och tappar matlusten på grund av en enveten sommarförkylning. Ångestnivån har stundom varit hög här hemma. Hon var ju på så god väg att börja äta ”på riktigt” och så kommer den här skiten och får henne att bara vända bort huvudet från allt vi erbjuder. Så orättvist! När det var som värst föll vi tillbaka i gamla trygga hjulspår och sondmatade lite igen. Inte så mycket, men tillräckligt för att dämpa den värsta oron.

Annars har vi bara gett ett mål mat i knappen nattetid sedan ett par veckor tillbaka. Mängden mat och dryck hon fått i sig genom munnen har ökat stadigt, om än långsamt och vi har förundrats över hur mycket hon har utvecklats på så kort tid. Det har inte precis varit några skrovmål hon smällt i sig, men vi har hela tiden försökt maximera energimängden i allt det hon ätit och bara hoppats att hon inte skulle gå ner allt för mycket i vikt.

Men så kom febern och snuvan och matlusten försvann bara några dagar innan det var dags för oss att åka till sjukhuset för att väga henne igen. När jag tittade på Signe så såg jag ett lite småsjukt barn som var glatt och piggt för det mesta men som inte kände för att äta, just för att det var småsjukt. När jag slutade titta på henne och bara kände efter så kände jag däremot hur katastrofen nosade mig i nacken, såg hur vågen slog i bott och hörde rösten från läkaren som förbjöd oss att fortsätta dessa galenskaper som uppenbarligen skadade vårt sköra barn. Vi skrev till läkarna i Graz med ord som osade av panik, fick lugnande svar tillbaka, men kunde ändå inte slappna av inför det kommande besöket på sjukhuset. Tänk om vi skulle få tummen ner. Med Adinas mammas bloggpost, om föräldrar vars barns läkare anmält dem till socialtjänsten för att de inte sondamatade, färskt i minnet så var det svårt att hålla hysterin stången.

Idag var vi där. På sjukhuset. Signe sattes på vågen. Vi höll andan. Blundade. Tittade upp och tappade den anda som vi nyss hållit så hårt. Den för dagen röd-gulögda lilla ungen hade inte gått ner ett jota! Vågen stannade på samma vikt som när vi var på sjukhuset senast, för två veckor sedan. Helt ofattbart. Helt underbart men fullständigt ofattbart.

Jag behöver kanske inte säga att vi blev otroligt glada och enormt lättade. Vi formligen skuttade in i mottagningsrummet och fick berätta för läkare och sköterska om de många framgångarna och de få motgångarna. Vi fick ett OK i baken, ett recept på ögondroppar och en tid för återbesök om två veckor. Gött! Då ska Signe ha börjat gå upp i vikt igen. Det har jag bestämt.

I natt matar vi i knappen för sista gången. Det är i alla fall vad vi hoppas på. Vi har fått instruktioner från Graz om att bara använda knappen om vi känner att hon är låg i blodsocker och behöver en snabb energiskjuts, att då ge henne lite sondnäring eller sockervatten i knappen för att få upp henne på banan igen så att hon orkar äta. I övrigt ska vi låta knappen vara knäppt och stilla.

Det samma gäller mig och Fredric. De tysk-engelska instruktionerna lyder som följer: ”The motto is now: She takes the lead, she may eat what she likes, whenever she likes and how she likes and you only help on explicit demand and a clear cue from her. She is developing quickly and is learning every day new things and this is good for her self regulation and self confidence.”

Okej. Nu kör vi. På riktigt. Nu gäller det Signe. You are on your own. Söla och ät! Snälla.

Åt bra.

Feber.

Åt sämre.

Febern borta.

Äter bättre.

Äter bättre men inte bra.

Äter för lite.

Äter för lite.

Lite för lite.

Äter för lite.

Älskar choklad.

Älskar messmör.

Blir glad av att bara se messmörstuben.

Men.

Äter för lite.

Lite för lite.

Mitt huvud är fullt av lite för lite.

Nu blir det film och håll i dig! Den här rullen kan vara något av det mest fantastiska du någonsin skådat. Ett sant under kommer att spelas upp inför dina ögon...

Ja det är faktiskt så. Jag vet snart inte vad annat jag kan kalla det. Signe äter. Ett år gammal äter hon och det är inget annat än ett underverk.

Innan Signe kom gick vattnet. Då var jag i vecka 23 och samma kväll som det hände hade jag klippt gräset. Det var precis nyklippt när jag ställde mig på altanen och vattnade blommor med blomgödning och trosor med fostervatten.

Jag behöver kanske inte säga att jag funderat många, många gånger på om det var det som gjorde det. Om allt hade varit annorlunda om jag bara väntat tills Fredric kom hem och överlåtit gräsklippningen åt honom. Jag var hyfsat nyopererad i min rygg så det hade inte varit konstigt. Men jag minns att jag så gärna ville klippa det där gräset, att jag ville använda min kropp som varit stilla i så många månader. Jag hade inte gått mer än korta promenader sedan i mars och jag kommer ihåg att det kändes som en seger att kunna streta fram i bensinångorna den där försommareftermiddagen. Med facit i hand så blev segersmaken kortvarig och något bitter.

Nu är sommaren här igen och gräsmattan frodas. Jag knogar på med klippningen och varje gång, varje gång, tänker jag på den där eftermiddagen och kvällen. Mellan hörselskyddens båda kåpor vandrar tankarna fram och tillbaka, inte tvångsmässigt, inte särskilt medvetet utan lugnt och stilla. Samtalet till sjukvårdsrådgivningen: ”Åk in”. Promenaden från bilen in till förlossningen när alla fördämningar brast och jag vattnade ett spår i asfalten. Blicken från barnmorskan när hon såg blodet. Tonen på läkarens röst: ”Här kan vi se att hjärtat slår… än så länge.” Känslan av overklighet. Känslan av skuld. ”Jag borde inte ha klippt gräset.”

Jag förstår så klart att det inte är så enkelt att sätta igång en förlossning att man bara går ut och drar en repa med vännerna Klippo eller Stiga. Det är naturligtvis mer komplext än så och jag kan inte säga att jag någonsin klandrat mig själv på riktigt för att Signe fick så kort tid i moderlivet. Men ändå… Varje gång gräsmattan ska ansas så spelas allt upp på nytt och jag föreställer mig att det kommer att vara så tills vi säljer huset och flyttar till hemmet, eller till lägenhet med pensionärskuvös. Men det gör mig ingenting. De första gångerna tyckte jag att det var jobbigt och jag maskade lite med klippandet så att Fredric tog det istället. Nu har jag kommit över det och har inget emot att vare sig klippa gräset eller att tänka på de där timmarna. Signe kom, hon såg och hon segrade. Det var aldrig klippt, trots att det kändes så just då.