Innan Signe kom gick vattnet. Då var jag i vecka 23 och samma kväll som det hände hade jag klippt gräset. Det var precis nyklippt när jag ställde mig på altanen och vattnade blommor med blomgödning och trosor med fostervatten.

Jag behöver kanske inte säga att jag funderat många, många gånger på om det var det som gjorde det. Om allt hade varit annorlunda om jag bara väntat tills Fredric kom hem och överlåtit gräsklippningen åt honom. Jag var hyfsat nyopererad i min rygg så det hade inte varit konstigt. Men jag minns att jag så gärna ville klippa det där gräset, att jag ville använda min kropp som varit stilla i så många månader. Jag hade inte gått mer än korta promenader sedan i mars och jag kommer ihåg att det kändes som en seger att kunna streta fram i bensinångorna den där försommareftermiddagen. Med facit i hand så blev segersmaken kortvarig och något bitter.

Nu är sommaren här igen och gräsmattan frodas. Jag knogar på med klippningen och varje gång, varje gång, tänker jag på den där eftermiddagen och kvällen. Mellan hörselskyddens båda kåpor vandrar tankarna fram och tillbaka, inte tvångsmässigt, inte särskilt medvetet utan lugnt och stilla. Samtalet till sjukvårdsrådgivningen: ”Åk in”. Promenaden från bilen in till förlossningen när alla fördämningar brast och jag vattnade ett spår i asfalten. Blicken från barnmorskan när hon såg blodet. Tonen på läkarens röst: ”Här kan vi se att hjärtat slår… än så länge.” Känslan av overklighet. Känslan av skuld. ”Jag borde inte ha klippt gräset.”

Jag förstår så klart att det inte är så enkelt att sätta igång en förlossning att man bara går ut och drar en repa med vännerna Klippo eller Stiga. Det är naturligtvis mer komplext än så och jag kan inte säga att jag någonsin klandrat mig själv på riktigt för att Signe fick så kort tid i moderlivet. Men ändå… Varje gång gräsmattan ska ansas så spelas allt upp på nytt och jag föreställer mig att det kommer att vara så tills vi säljer huset och flyttar till hemmet, eller till lägenhet med pensionärskuvös. Men det gör mig ingenting. De första gångerna tyckte jag att det var jobbigt och jag maskade lite med klippandet så att Fredric tog det istället. Nu har jag kommit över det och har inget emot att vare sig klippa gräset eller att tänka på de där timmarna. Signe kom, hon såg och hon segrade. Det var aldrig klippt, trots att det kändes så just då.