Nätcoachningen beräknas pågå i ungefär tre veckor. Idag är den tolfte dagen. Vi har passerat halvtid.

Det har varit svårt för mig att rapportera dag för dag eftersom framstegen blir så svåra att skönja då. Dessutom känns det på något konstigt sätt som om jag inte vill prata för mycket om vad vi gör, om vad som händer. Som om jag skulle kunna förstöra allt med ord. Bryta förtrollningen.

I korta drag har följande hänt:

Före behandlingen vägde Signe 8020 gram. Hon fick 150 ml sondnäring i knappen fem gånger om dagen.

Dag 1-6 tog vi bort de två första målen på dagen. Vi har erbjudit mat flera gånger varje dag och då ofta i ”picknick-stil”. Vi har dukat upp en massa små rätter och låtit Signe känna och leka med det hon vill. Inget tvång på att stoppa något i munnen och inget trugande. Bara avdramatisering. De första dagarna tog hon inget mer än lite vatten i munnen. Det var först sent på kvällen dag två som hon första gången tog tag i skeden som jag höll i handen och förde den till sin mun. Hon åt kanske en tesked turkisk yoghurt. Dagen efter var det som om intresset för mat vaknat något. Hon tog ett kex till munnen och knaprade på det och visade för första gången att hon gillade messmör av alla matvaror. (Nu för tiden vet vi att det är en klar favorit. ) Dag fyra var vi på sjukhuset för första gången under behandlingen och där åt Signe en halv majskrok. Hon hade gått ner 130 gram. Dag fem kunde vi för första gången säga att hon ätit flera teskedar under dagen.

Dag 7-10 togs ännu ett mål bort och Signe fick inte mat i knappen förrän på eftermiddagen. Det blev mer och mer uppenbart att hon verkligen ville äta, bara det osynliga hindret i huvudet på henne ville ge vika. Hon började stoppa saker i munnen på ett helt nytt sätt och sög på textilier som någon slags tröst. Var glad som en lärka för det mesta men visade oss ändå att hon var hungrig. Vi gav lite sockervatten i knappen då och då för att hålla blodsockret och humöret uppe. Återbesök på sjukhuset dag sju och vi blev förvånade över att vågen inte visade någon viktminskning alls sedan sist. Vi började mata henne med spruta i munnen eftersom hon inte verkade vilja ta skeden ordentligt. Det funkade okej och vi kunde börja räkna matskedar. Vi började även ge vätska i vanligt glas eftersom hon inte kan suga på flaska. Söligt, men funkade ändå okej.

Från dag 11 har vi tagit bort all mat på dagen och ger bara 150 ml sondmat i knappen på natten. Vi erbjuder mat ofta, ofta och försöker ha vatten till hands hela tiden. Signe har förvånat oss flera gånger de senaste dagarna genom att ta grovt mosad mat med stora bitar i munnen utan att kväljas av den. Det funkar bättre och bättre med sked och ikväll åt hon en halv deciliter gröt till kvällsmat. Någon timme senare lade jag henne för att sova men hon kom inte till ro. Då tog jag upp henne igen och matade henne med ytterligare en halv deciliter. Helt fantastiskt! Fredric var med henne på sjukhuset idag och nu var hon nere i 7780 gram vilket innebär en viktminskning på 240 gram på tolv dagar – inte så farligt men ändå inte kul.

Hon äter bäst framåt kvällen. Dagtid kan det vara väldigt trögt emellanåt och den totala mängden mat är fortfarande alldeles för liten för att kunna växa och utvecklas på den. Men ändå! Vilken utveckling på kort tid. Och det bästa av allt (nästan): Hon har inte kräkts på över en vecka!

Vi ska tillbaka till sjukhuset om två veckor och under den tiden ska vi åka till BVC för att kontrollväga några gånger. Läkaren och sköterskan tycker att vi ger för lite mat i knappen, att vi erbjuder mat för ofta och annat trams jag inte ens orkar kommentera. Jag struntar ärligt talat i vad de tycker och säger just nu. Så länge de kan konstatera att Signe mår bra, inte är uttorkad, håller vikten hyfsat och faktiskt utvecklar sin förmåga att äta så borde de hålla inne med sina invändningar. Men det är ju bara vad jag tycker…

Okej, nu har jag vågat sätta ord på vad vi gjort hittills och det kändes faktiskt riktigt bra. Vi får sannerligen hoppas att jag inte brutit någon förtrollning genom att fladdra med min stora käft. Vi behöver alla typer av underverk vi kan få just nu. Signe har knäckt koden men nu ska hon gå från småätare till storätare…

Inte tänka Lina. Bara göra. Inte tänka. Det blir bäst så.