Idag är det ett år sedan Signe kom till oss. Ett år har gått sedan kvällen då jag med gråten i halsen rullades från BB, där jag legat i över tre veckor, in på förlossningssalen. Väntan var utan tvivel över. Det fanns inget mer att göra för att försöka fördröja det oundvikliga. Bebisen skulle ut och nu fick vi bara hoppas på det bästa.

Och det bästa skedde. Vi fick en pytteliten välskapt flicka med en inneboende kraft som skulle slå alla omkring henne med häpnad. Vi fick Signe.

Det här har utan tvivel varit det mest omtumlande året i mitt liv och jag har slutat känna efter hur trött jag är. Det får jag göra en annan gång. Signe fortsätter att erövra dag efter dag och att få vara med på den resan är en ynnest. Jag tror att de flesta som träffat henne kan gå i god för att hon är den gladaste bebis man kan tänka sig och med hår rött som den vackraste solnedgång, en bedårande glugg mellan framtänderna och ett leende som smälter is så är hon omöjlig att motstå.

Idag firade vi genom att åka till sjukhuset för kontroll och läkarsamtal. Jag hade stålsatt mig inför oundviklig viktnedgången och ogillande doktorsminer. Chocken när vågen stannade på samma vikt som i måndags var monumental. Jag fattade ingenting, men minerna kunde inte gärna bli annat än glada när Signe satt där, alldeles lagom tjock, och belåtet åt ett par matskedar katrinplommonpuré inför läkaren. Den ungen… Man kan inte annat än älska henne.

Imorgon har vi hållit på en vecka med sondavvänjningen. Det går bra. Hon gör små, små framsteg hela tiden men det är fortfarande en oöverskådligt lång väg att gå innan hon kan överleva på bara det hon äter med munnen. Vi är i alla fall uppe i matskedar nu, via kryddmått och teskedar. Decilitrar känns nästan som ett ouppnåeligt mått, men vi ska dit. Vi bara måste dit.

Heja Signe och grattis på födelsedagen. I år lekte du med tårtan så att den stod som en fontän omkring dig. Nästa år äter du den.