Idag satt Signe i bilstolen och viftande med ett kvitto som hon dragit ur min plånbok. Vi kan sticka till henne nästan vad som helst att leka med eftersom hon aldrig stoppar något i munnen. Ganska praktiskt emellanåt.

Plötsligt hostar den lilla krabaten till. När jag tittar på henne sitter hon med öppet gap och på den skära lilla tungan ligger små bitar av papper. Hon har trots allt smaskat på kvittot i fråga och nu kämpar hon mot illamåendet som pappersbitarna på tungan skapar. Hon hostar och ulkar och jag tänker att det inte är mycket att göra åt. Jag kör bil och har inget till hands som hon kan kräkas i. Det blir till att sanera när vi kommer hem istället.

Men så lugnar sig ulkandet och Signe sväljer. Hon äter kvitto. Proceduren upprepas en gång till och jag är helt förundrad. Det har väl hänt att hon fått in smulor och annat i munnen tidigare men det har alltid fått henne att kräkas. Det här är första gången hon sväljer bitar, bitar av papper.

Jag får väl vara glad att det inte var pengar hon fick ur plånboken, det hade kunnat bli en dyr matvana.

Det var underbart att få vädra lite framgång nu på eftermiddagen. Annars så har dagen känts ganska så dyster. På dagis - besked om att en liten tös på Alvins avdelning, som varit sjuk en längre tid i leukemi, nu gått bort och lämnat en liten familj i obeskrivlig sorg efter sig. I tidningen – ett reportage om en flicka som skadats svårt i en olycka och fått omfattande hjärnskador. På en av bilderna matas hon. Knappen på magen är av samma märke som Signes, slangen likadant. Jag tar så oerhört illa vid mig. Istället för att känna mig tacksam över att Signe klarat sig så bra, mot alla odds, känner jag istället att den totala summan av världens olycka och elände bara växer. Överallt lurar tragedier i olika färg och form, redo att drabba den som minst anar det.

På BVC – Fredric var där med Signe idag och kunde stolt förevisa dotterns nya sittartalanger. Måttbandet visade en längd på nästan 70 cm, vilket fick klart godkänt. Vågen stannade på 8020 gram, vilket inte möttes med några stående eller sittande ovationer alls. Hon har bara gått upp ungefär hundra gram på en månad och när Fredric ringde och berättade det var genast den bekanta knuten i magen och trycket över bröstet där.

Jag vet att hon fått mindre mat den senaste tiden. Det är en medveten minskning från min sida eftersom jag velat se hur hon reagerar på hunger, om det i enlighet med Graz-metoden kan trigga nyfikenheten och lusten till mat. Vi har sett små, små resultat och jag tror att jag utan att ljuga kan säga att det är den nya strategin om lett fram till dagens skrovmål. Men ändå… Jag är så inprogrammerad med att det är redig viktuppgång som är ett verkligt kvitto på att hon mår bra – inte att hon äter kvitton. Men jag vet inte. Hon har ändå gått upp, inte ner, och intresset för mat har ökat från noll till i alla fall en smula. Det måste väl vara bättre resultat på en månad än att bara ha tjockat till sig. Eller?

Hur som helst så känner jag mig som en skurk och lite som en hjälte på samma gång. Jag kanske ska mata henne med pengar i alla fall. Det blir man säkert tjock och trind av.