Det är tur att jag inte jobbar mer än halvtid. Jag har nämligen ett heltidsarbete här hemma också. (Ja utöver att vara mamma till två små goa barn då, det är jag på fritiden.) Min titel är lite oklar, men någon form av projektledare kanske skulle passa bra. Annars kan man väl alltid kalla sig konsult förresten, det täcker ju in det mesta.

”Projekt Graz” eller ”Projekt död åt knappen”, kalla det vad ni vill, det är i alla fall det som upptar i stort sett all min vakna tid. Jag mailar, läser, pratar, skriver, ringer. Skolengelskan är så pass avdammad nu att jag kommer på mig själv att tänka på engelska emellanåt. (Det är sant!) Jag har mailat med USA, Österrike, Tyskland, Storbritannien, Australien, Sydafrika och utlandsenheten på Försäkringskassan. Och ju mer jag mailar, ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag om att det går att förbättra situationen för sondberoende barn i allmänhet och för Signe i synnerhet. Det finns ingen anledning för oss att acceptera situationen som den ser ut nu och det finns definitivt ingen anledning att fortsätta ha det så här i flera år framåt.

Jag ska inte ge mig in i träsket av frustration gentemot den svenska sjukvårdens tafatthet, det är inte konstruktivt, men jag kan väl lite diplomatiskt säga att jag tror att det finns utrymme för förbättring när det gäller vården av sondberoende barn.

Än så länge har vi inte kommit fram till precis hur vi ska gå vidare, men på ett eller annat sätt kommer vi att få hjälp från Graz, så mycket kan jag säga. Jag är lite kryptisk här, men jag vill inte berätta för mycket innan vi har en färdig plan. Mitt huvud surrar av saker att ta ställning till och det måste få surra klart innan jag släpper in mer surr utifrån.

Jag behöver i alla fall inte oroa mig för onödigt surr från nutritionsteamet här hemma. Från dem har jag inte hört ett jota. Inte ens läkarintyget som skulle komma med posten har stört mig i min dubbelarbetande vardag. Ja, förutom när jag fick avbryta mitt världsomspännande mailande för ett inhemskt dito med fråga om var nämnda intyg tagit vägen.

Nä, nu börjar jag hänge mig åt det där icke konstruktiva raljerandet igen. Sånt har jag inte tid med. Jag måste ju jobba…