Linas liv i limbo

Alla inlägg den 7 juni 2011

Av Lina - 7 juni 2011 23:45

Jag är en fruktansvärd människa. En usel och otacksam varelse som inte vet och förmår att visa glädje och ödmjukhet inför livets storhet och mirakel. En ogin navelskådare som allt för sällan lyfter sin dimmiga blick och därför inte ser hur även små myrsteg kan föra den största av utvecklingar framåt.


Jag är otacksam för det lilla.


Signe kan dricka lite vatten. Hon kan inte suga i sig det men biter i pipen på en pipmugg så att lite vatten sipprar ut i munnen på henne. Det kommer inga mängder, men över en dag kanske vi lyckas få i henne en deciliter. Andra vätskor än vatten ratas, men kombinationen ”två väte, en syre” verkar hon uppskatta. Även lite mat kan slinka ner. Lite tjock yoghurt, gröt eller fruktpuré. Ett par teskedar kan vi nog få i henne och det är inte varje gång hon kräks upp det.


Det är bra, det är roligt, men inte SÅ roligt. Jag gör inte vågen. Jag hjular inte heller. Jag skuttar inte upp och ner med ögonen fyllda av glädjetårar. Jag drar inga suckar av lättnad och utbrister inget ”äntligen”. Istället blir jag trött av vänliga, hurtfriska kommentarer som ”Åh men så roligt! Det är ju fantastiskt. Ja det är ju en början. Verkligen jätteroligt!”


Är det det? Är det jätteroligt att Signe äter två teskedar mat och dricker en deciliter vatten per dygn? Varför känns det inte så då? Varför känns det istället som att två teskedar mat och en deciliter vatten är ungefär så långt bort man kan komma från ett fullvärdigt matintag och att resan, om den ska fortsätta i det här tempot, kommer att pågå i en evighet?


Visst, vi har kommit över en gräns och det är jag glad för. Tiden av total matvägran kanske är över men jag måste ändå vara så tråkig att jag framhärdar i att det är en klen tröst. Vilken annan förälder skulle visa ohämmad glädje över att timmar av trugande inte ger mer utdelning?


Man glömmer lätt att Signe faktiskt har ätit en del i sitt korta liv. Innan hon fick knappen kunde hon äta upp till 65 milliliter på flaska. Visst, snittintaget låg väl bara på 20 milliliter, men hon kunde suga och svälja som vilket barn som helst, även om hon av någon besynnerlig anledning slutade äta långt innan hon blev mätt. När knappen kom och hon kunde förlita sig på den för sin försörjning så avtog matintaget via munnen successivt och så småningom slutade det helt. Munnen var stängd som infart men vidöppen som utfart kan man säga.


Femtusen liter kräks senare står vi nu här och den euforiska glädjen över druckna vattendroppar vill bara inte infinna sig. För det får jag förmodligen brinna i helvetet.

Skapa flashcards