Hon sitter! Äntligen sitter hon. Som vi har väntat.

Vår lilla pyttetjej börjar bli stor, det är bara att inse. När jag var och handlade kläder till henne häromdagen slog det mig plötsligt att jag inte var inne på bebisavdelningen längre. Små omlottbodies och sparkbyxor i storlek 56 är inget för henne länge och det är baske mig på tiden! Hon är 68 centimeter och därmed dubbelt så lång som när hon föddes. Helt otroligt. Det är väl inte många barn som växer så inom sitt första levnadsår.

En av mina kloka kollegor kom snabbt fram till att hon bara kommer att dubblera sin längd en gång till i livet. Det borde väl hända ungefär när hon börjar skolan och är 136 cm. Ja, vi får verkligen hoppas att det inte händer igen efter det, för 272 cm är faktiskt ingen klädsam (eller praktisk) längd.

Vi har nu gått in i tiden för jubileum och återblickar. I tisdags var det ett år sedan jag åkte in till BB med vattenavgång i vecka 23. Hela tiden som följde på det, veckorna av väntan och oro på sjukhuset känns helt overkliga och jag vill inte tänka tillbaka på dem. Hela idén om ”tänk-att-det-gått-ett-helt-år-sedan-xxx” känns faktiskt ganska jobbig. Kanske hade det känts lättare om jag verkligen kände att den tiden inte pågick fortfarande, att allt det trista var ett avslutat kapitel och att vi hade gått vidare. Så känner jag inte. Jag känner mig snarare fast i vinkelvolten, fast i Limbo.

Meeeeen… Lilla fina Signe sitter på alldeles egen hand, hon är större, starkare, stabilare och idag så åt hon säkert två matskedar gröt till kvällsmat. En matsked före hon kräktes och en efter. Det är så hon jobbar, den lilla envetna ungen som jag älskar så obeskrivligt.