Idag har vi fullkomligt badat i kräks. Signe är snorig och snörvlig vilket spär på hennes redan så känsliga kräkkänslighet.

Kräks precis när vi står i dörren på väg till dagis. Kräks i bilen till dagis. Kräks i min famn i hallen på dagis. (Alvins dagiskompis hann aldrig fatta hur nära han var att få en spya i huvudet när han passerade under henne.) Ja och så har det fortsatt kan man säga…

Det är inte bara det att det är tröttsamt att torka och tvätta, för det är det så klart. Nä, sån’t är världsligt. Det värsta är att spyan hela tiden kommer emellan mig och min dotter. Jag kan inte hålla henne när hon äter för då kräks hon. Jag kan inte hålla henne efter att hon ätit för då kräks hon. Hon kan inte sova hos mig för att hon kräks. Hela tiden är vi på spänn för att om möjligt kunna parera kräkan eller i alla fall fånga den när det kommer.

Summasumarum: Det är spyans fel att jag är så svulten på närhet med henne, min lilla Signe. Utarmad, utmärglad. Jag längtar efter henne trots att hon finns alldeles intill.

Äh, nu ska jag inte lipa mig mer utan gå och lägga mig. Signe ligger i vaggan bredvid och är så stor att hon nästan fyller ut den. Måste gräva fram spjälsängen. Fast jag har bara ett täcke till den, det räcker inte säger spyan.