”Vårvindar friska leka och viska lunderna kring likt älskande par.”

Så mycket lättare livet ter sig i sällskap med solen. Som det där med att ha en bebis som vill kräkas i tid och otid till exempel – så mycket behändigare när hon kan göra det på gräsmattan eller på altanen. Fram med trädgårdsslangen och spola av trädäcket. Klart!

Vi har haft en fin, matstinn påsk i gott sällskap av både vänner, familj och varandra. Att möta våren som villaägare innebär en hel del arbete men i år utför jag ogräsrensning med vördnad, garagemålning med ödmjukhet och plantering med tacksamhet. För ett år sedan stapplade jag fram som nyopererad ryggpatient och återerövrade långsamt vardagssyssla efter vardagssyssla. Att ta på mig strumporna var fortfarande för svårt, men det gjorde inte så mycket, så länge jag klarade att torka min egen rumpa var jag glad.

Det känns helt overkligt att det har varit så, men ryggen påminner mig till och från och jag försöker verkligen vara försiktig. Tur då att jag har en stor unge som klarar sig bra på egen hand och en liten unge som inte har något större behov av att bli buren fram i livet.

Alvin cyklar utan stödhjul nu och Signe, ja Signe… Vad gör hon? ”Signe kan ingenting”, sa hennes storebror tidigare idag. Sedan kom han på att hon kan hålla saker och hosta, men inte äta med sked. Sant, sant och sant. Lite mer än så kan hon så klart men jag kan inte låta bli att känna mig frustrerad över att hon fortfarande inte visar minsta tecken på att kunna sitta på egen hand. ”Vid åtta månaders ålder kan 90 % av alla barn sitta bra utan stöd” läser jag och konstaterar att hon därmed har en månad på sig att sitta fint, sedan faller hon ur normalspannet. Jag vet inte varför jag bryr mig om det där egentligen. Signe får som jag sagt tidigare följa sin egen agenda och ska inte jämföras med barn som fötts i normal tid, men det skulle bara kännas så skönt om något enda litet kunde flyta på utan mankemang.

Jo viktuppgången, den flyter faktiskt på riktigt bra. Den lilla matvägraren fortsätter att gå upp fint. 7 590 gram tror jag vågen visade när Fredric var med henne på sjukhuset i förra veckan. Helt otroligt men tanke på hur mycket hon kräks. Vi fattar inget, men det behöver vi väl inte så länge hon växer och utvecklas. Och det gör hon. Basta.