För ett tag sedan var Alvin på väg hem till en kompis. Han stod i hallen i full lekmundering och såg förväntansfull ut när han plötsligt utbrast: "Men då blir du och Signe ensamma mamma.” Han såg lite bekymrad ut, men så sken han upp och tillade: ”Men sedan kommer pappa hem och då blir du glad. Då kan du prata med honom och bli irriterad när han säger dumma saker."

Det var roligt sagt och vi skrattade tillsammans, jag och Fredric, när jag berättade det för honom. Det var roligt, dråpligt och lite sant. För vi blir irriterade nu för tiden, säger dumma saker och saknar tålamod med varandra. Det finns liksom inget tålamod kvar att slösa mellan de vuxna i huset när barnen slukat allt. Ja, eller kanske inte barnen direkt, utan oron. Jag vet inget som kan ta död på tålamod så effektivt som oron. När den ligger som ett tryck över bröstet då tynar tålamodet och fördragsamheten sakta men säkert bort till oigenkännlighet. Sådan är den, oron, och dessutom växer den och frodas i närheten av andras oro. Så här: Om jag känner oro inför något som gäller Signe och Fredric berättar för mig om något han känner oro för, då händer det märkliga att den oro jag kände från början växer sig ännu starkare plus att jag nu delar den oro Fredric hade. Ett plus ett blir alltså inte två utan tre i orons värld.

Kanske fungerar andra välartade och harmoniska par annorlunda och kan, genom att dela med varandra, halvera oron och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Men så ser det inte ut här hemma (trots att vår intention är att leva lyckliga alla våra dagar). Här säger mamman stopp och blir arg när pappan är orolig att barnet gått ner i vikt, för mamman har redan oroat sig för att barnet kräkts så mycket och orkar inte höra om alla negativa konsekvenser det kan få. Och så blir mamman sur för att pappan oroar sig och pappan blir sur för att mamman blir sur och så är alla sura OCH oroliga. Suck.

Det är väl därför det är en god idé att lufta sin oro med någon utomstående, någon som inte själv delar den ängslan man bär på utan kan ställa sig neutral och saklig. Jag gick ju till psykologen som är kopplad till BVC några gånger, men hur sjutton ska jag hinna sådant mellan mat och kräks och sovande och lämnande och hämtande och jobbande? Om jag verkligen kände att det gav något så skulle jag väl se till att klämma in det på något sätt, men tyvärr kände jag mest att jag satt och ältade vårt elände och fick medhåll från psykologen om att vi hade det eländigt. Det visste jag ju liksom redan…

Jag jobbar en dag i veckan nu och det är underbart. Bara det att få komma hemifrån och bara vara vuxen, vilken grej! Det bästa av allt är att jag inte oroar mig en minut. Jag vet att Fredric klarar skivan, som man väl sa på femtio- eller sextiotalet, lika bra som jag och ringer knappt hem när jag är på kontoret. Tänk ändå så långt vi har kommit som skapat en dräglig och fungerande vardag mitt i all galenskap. Klarar vi det så ska vi nog klara allt det andra också, så att jag bara blir glad av att prata med honom när han kommer hem, inget annat.