Jag är så trött på kräks och spy och uppstötningar och uppkastningar och slem och magsaft och kladd och blött och plask och kaskader och allsköns skit!

Vi tyckte ett tag att det börjat lugna ner sig något med kräkningarna men nu tar den lilla kräkerskan igen det med råge. Hon började kräkas oftare när vi var inne på sjukhuset i förra veckan och det verkar vara en ihållande trend. Torka, torka, tvätta, tvätta med klump av oro i magen.

Än så länge är det ingen som lyckats förklara för mig varför hon kräks så mycket och så ofta. De pratar om omogen övre magmun som inte lyckas hålla tätt, men kan en sådan verkligen göra att man blir illamående på tom mage? Det blir Signe. Framförallt på morgonen ser vi det då hon ulkar sig röd i ansiktet och försöker kräkas upp maginnehåll som inte finns. Till slut kommer det upp lite tjockt slem och hon andas ut (och in), uppenbart lättad. Visst kan man väl få uppstötningar fastän det gått långt tid sedan man åt, men Signe får magsårsmedicin för att sådana hissfärder i halsen inte ska bli så besvärande för henne. Hon har stått på medicinen i flera månader nu och den senaste tiden har vi dubblat dosen, men jag kan inte se att den hjälper henne speciellt mycket. Ändå fortsätter vi. Vi gör ju ändå något och utan den kanske det skulle vara ännu värre. Vem vet.

Det är som att hon är konstant magsjuk, fast utan slöhet och sjukdomskänsla. Hon kan kräkas före maten, kanske för att hon är hungrig, mitt under matning, kanske för att magen börjar bli full, strax efter maten, kanske för att hon stoppar fingrarna i munnen, långt efter maten, kanske för att… För att… Ja, varför då? Jag har ingen aning. Eller så kräks hon inte alls, det är som ett lotteri, fast utan högvinst.

Än så länge får hon bara i sig bröstmjölksersättning, så det som kommer upp igen är inte så väldigt svårhanterat. Blött blir det så klart, men värre då när vi börjar passera vanlig mat och ger henne i knappen. Usch. Jag orkar inte tänka på det. Hurtiga sköterskor har sagt ett par gånger att vi nog inte ska behöva tänka på det där med vanlig mat, utan att Signe säkert börjar äta innan det. Jag är skeptiskt. Mycket skeptisk.

Men hon är glad i alla fall. Glad nästan jämt. Glad och fin och min och veckans bästa citat kommer från Tomas Sjödin, krönikör i GP: ”Man behöver inte räcka till. Det räcker att finnas till. Allt annat är bonus.”