Jag blir glad när Signe bajsar. Det låter helt sjukt men det är sant. Varje gång jag känner den otäcka odören från hennes bakdel så blir jag lite varm i hjärtat. Jag blir liksom glad att hon fungerar. Jag kanske borde börja tänka så även när andra medlemmar i familjen uträttat sina behov. Det skulle ju kunna bli närmast en outtömlig källa till glädje.

När det gäller Signe har det under så lång tid varit sådant fokus på bajseriet för den damen att jag har svårt att fokusera om. När hon först kommit väntade vi med spänning och ängslan på att det första barnbecket skulle komma ut ur rumpan på henne. När det väl gjorde det blev det ett kvitto på att tarmfunktionerna var i ordning och vi drog alla en lättnadens suck. Sedan fortsatte skithistorien med att en bajsnödig Signe var en Signe som hade svårt att andas och syresätta sig. Fick hon bara lättat på trycket så gick det bättre. Därmed blev en full blöja en bra och ytterst välkommen blöja. Hur illa den än luktade så tycktes den ge mer luft i rummet för djupa, friska andetag. Så småningom växte lungorna till sig så pass att de klarade sitt jobb oavsett hur tarmpaketet skötte sitt. Men med detta inte sagt att bajs blev oviktigt på något sätt. Åh nej. Varje a, stort som litet, bokfördes och stämdes av gentemot matmängd, viktuppgång och senare även mot kräkningar. När Signe på äldre dar kom på att hon skulle börja kräkas upp all mat vi försökte ge henne så såg vi nämligen snart ett samband; hon kräktes mer om hon inte bajsat på länge. Vi gav därför allt vi hade för att få henne att bajsa så ofta som möjligt. Laktulos i maten, massage på magen och när det inte hjälpte termometer i rumpan. Ett brak i brallan blev rena högvinsten och där någonstans slog det väl slint i huvudet på mig.

Nu för tiden sköter sig Signes mage som ett väloljat maskineri, tackar som frågar. Vi behöver inte hålla på och föra bok över blöjans innehåll utan kan kasta den i tunnan utan närmare eftertanke. Och kräkset tycks nu mera strunta i vad resten av magen har för sig, det ska upp och ut ur magsäcken oavsett vad. Men jag blir i alla fall glad när Signe bajsar.

För säkerhets skull kanske jag ska förtydliga att jag inte blir glad av att byta blöjor, om nu min äkta hälft till äventyrs skulle läsa detta. Jag nöjer mig med att konstatera att alla funktioner är i ordning, sedan får gärna någon annan ta hand om konsekvenserna.

Kontrollvägning på BVC idag och lilla S är minsann inte så liten längre. Trots allt kräks pekar viktkurvan uppåt på ett exemplariskt sätt och snart, mycket snart spräcker vi sjukilosvallen!

Det är skönt att inte behöva känna sådan oro kring hennes vikt längre. Visst knyter det sig i magen varje gång hon inte får behålla maten, men det sitter inte i så länge. Vår lilla runda flicka visar tydligt att hon växer, mår gott och utvecklas. Och hennes livslust kan, som inget annat, ge Oron en stor smäll på käften.

Näring får hon, men det som börjat gnaga mig mer och mer den senaste tiden är frågan om närhet. För ett litet barn är näring och närhet synonymt. Mat och tät kroppskontakt hänger samman både i amning och i flaskmatning, men i ”väskmatning” – inte så mycket. Signe får som ni vet mat genom en knapp i magen. Till knappen kopplar vi en slang som i sin tur går genom en liten pump och upp i en behållare med bröstmjölksersättning. Maten och pumpen ligger i en blå liten ryggsäck som kommit att bli Signes nästan eviga följeslagare. De två är bokstavligen sammankopplade under all tid som hon matas och dit Signe går, dit går Väskan. Med andra ord gås det inte så mycket alls, det sitts mest still. Signe sitter i sin babysitter, både för att den är bra att hänga Väskan på och för att den erbjuder en idealisk sitt-/liggställning för den som gärna kräks när det kommer mat i magen. Hon sitter där och gungar och pratar timme in och timme ut. Varje matstund tar fortfarande nästan en timme och efter det är det bra om hon sitter still ytterligare en stund så att inte middagen kommer i retur. Hon vill gärna vara i närheten av oss och gnäller om hon måste vara ensam, men även om vi sätter henne bredvid oss så blir det ju inte mycket närkontakt och inför det känner jag mig helt rådvill.

Vad händer med ett barn som aldrig fått somna med ansiktet begravt i mammas bröst? Hur går det för den unge som inte vaggats till sömn med näsan i pappas armveck? Gör vi rätt som sätter näringsintaget så i första rummet? Borde vi ändra strategi och ge mer utrymme för närhet också?

Signe ”äter” även på natten och hennes närmaste sängkamrat blir med andra ord Väskan. Han hänger på vaggan och omöjliggör nätter med sovvarm bebis i föräldrasäng. Visst, det är väl bra att hon sover i egen säng, men om jag inte kan ge mitt barn närhet på dagen och inte på natten, när ska jag då göra det?

Ibland sätter jag mig på golvet bredvid babysittern och lägger mitt ansikte mot Signes. Hon verkar tycka om när jag blåser i hennes öra och jag vet att jag tycker om hennes kinder. De är mjuka och svala och doftar sött. Signes klibbiga små händer trycks mot mina kinder och jag känner att de luktar lite surt, men det gör inget. Jag lägger armarna runt babysittern och känner Signes rygg på baksidan och sitterns stålram på sidorna. Och så längtar jag. Längtar efter att tiden med slangar någon gång ska ta slut. Det har löpt slangar i vägen för min och Signes närhet från den dag hon föddes. Slangar och sladdar, kors och tvärs. De har blivit färre och färre med tiden, nu finns bara matningsslangen kvar, men den är illa nog.

Signe verkar inte må dåligt av att inte ständigt vara tätt intill oss. Hon älskar sin vagga och kan skrika av trötthet i min famn för att sedan bli helt tyst och somna nöjd när jag lägger ner henne i bädden. Det är bekvämt och skrämmande. Alvin skrek som en stucken gris om han inte blev buren eller fick ligga hud mot hud dygnet runt. Det var obekvämt och väl skrämmande det med, på sitt sätt.

Ah, jag vet inte. Det blir säker bra. Hon blir säkert bra. Jag blir säker bra. Med tiden.

Ikväll var Alvin uppe sent. När klockan blev nio började en Bond-film på TV och jag sade ifrån att det absolut inte var något han fick titta på. Vi gick och gjorde kvällstoaletten och under tiden fick jag förklara hela grejen med hemska filmer där människor blir skjutna och kanske dör och det kommer blod och barn blir rädda och kan inte sova för att de tänker på allt hemskt i filmen där människor dog. ”Men mamma, jag har ju sett Wilbur!” utbrister den lilla ungen.

Wilbur är en gräshoppa som är ute och fiskar med Långben. Stackars Wilbur blir, om jag minns storyn rätt, först svald av en fisk. Han lyckas ta sig ur fiskens käftar men blir då istället slukad av en groda som i sin tur blir uppäten av någon slags fågel. Långben gråter och ser för sitt inre hur Wilbur blir en harpspelande ängel i skyn. Men så, mitt i tårfloden, kläcks det ägg som fågeln lade innan hon flög iväg och ut kommer… Wilbur!

Det är klart ungen ska få se Bond. Disney har ju redan förberett honom på allt det otäcka.